Publicerad på SvDs nätupplaga 14 september 2010
Regeringen hävdar att de sätter jobben främst. Men hur är regeringens jobbpolitik tänkt att fungera? Teorin är enkel. Den sänkta a-kassersättningen, införandet av differentierade a-kasseavgifter och lägre
inkomstskatter syftar till att pressa lönerna på svensk arbetsmarknad. Med lägre löner är regeringens ambition att arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft ökar.
Denna lönesänkarmekanism vill regeringen av naturliga skäl inte förmedla till väljarna, men i vårpropositionen 2008 talas klarspråk: ”De reformer som regeringen har genomfört på arbetsmarknaden bedöms…bidra
till en bättre fungerande lönebildning och därmed lägre löneökningstakt.”
Näringslivets tankesmedja SNS har uttryckt det på följande sätt: ”Den sänkta ersättningsnivån i a-kassan…bidrar till att reducera reservationslönen.” Ekonomiprofessor Lars Calmfors sa redan 2005 att: ”De
borgerliga vill sänka bidragen till de arbetslösa, men nämner inte att detta också skulle driva ner de lägsta lönerna.”
Samma år sa Fredrik Reinfeldt om differentierade a-kasseavgifter att: ”…fördelen med denna lösning är att varje arbetslöshetskassa får incitament att begränsa den utbetalade ersättningen…genom att
fackförbunden dämpar sina lönekrav.”
Jobbskatteavdragen syftar till samma sak. Av moderaternas första ekonomiska vårmotion med Fredrik Reinfeldt som partiledare framgår att: ”Sänkta skatter…dämpar lönekraven och stimulerar sysselsättningen.”
Finanspolitiska rådet, regeringens egna expertorgan, säger samma sak: ”…de fackliga lönekraven blir lägre…genom en skattesänkning.”
Den teori som vägleder regeringens politik, och de ambitioner den ger uttryck för, kan inte bli tydligare: jobben blir fler endast om lönerna sänks. Vi har låtit Novus Opinion ställa frågor till allmänheten
över 18 år om centrala delar av regeringens jobbpolitik. Resultaten visar att:
- Endast 14 procent anser att det är ett korrekt påstående att lägre ersättningar i a-kassan och inkomstskattesänkningar leder till sänkta löner.
- Endast 14 procent anser att lönerna för vanliga löntagare bör sänkas, även om det skulle leda till fler jobb.
- Endast 18 procent är villiga att själva acceptera sänkt lön, även om det skulle leda till fler jobb.
- Endast 22 procent tycker att a-kasseavgifterna ska variera utifrån arbetslöshetsnivån.
- Hela 84 procent skulle välja utökade utbildningsmöjligheter framför sänkta löner, om alternativen skapar lika många jobb.
Vår slutsats är att regeringen saknar stöd för sin jobbpolitik. En mycket liten andel av väljarna förstår hur regeringens politik är tänkt att fungera och fler än tre av fyra säger bestämt nej till att sänkta
löner är ett alternativ för att skapa fler jobb. I valet mellan mer och bättre utbildning och sänkta löner är väljarnas svar lika tydligt: fler jobb ska skapas med utbildningssatsningar.
De fackliga organisationerna håller emot regeringens ambitioner att sänka lönerna. Högerns lösningar fungerar inte i ett nordiskt välfärdsland. Genom den samordnade lönebildningen, som är en viktig förklaring
till att Sveriges internationella konkurrenskraft har stärkts sedan mitten av 1990-talet, har de differentierade a-kasseavgifterna inte lett till de lönesänkningar regeringen önskar. Inte heller kommer den
internationellt konkurrensutsatta sektorns lönemärke att påverkas nedåt av regeringens skattepolitik. Den löneökningstakt som är förenlig med samhällsekonomisk balans bestäms och bör bestämmas av näringslivets
långsiktiga produktivitetstillväxt, inte av skattepolitiken. Är det någon som tror att arbetsgivarna kommer att acceptera högre lönekrav den dag skatterna höjs?
Detta innebär att regeringens jobbpolitik inte skapar några nya jobb. Resultaten under mandatperioden talar också sitt tydliga språk: 100 000 fler arbetslösa, rekordhög långtidsarbetslöshet, växande
utanförskap och en ungdomsarbetslöshet som nästan är högst i Europa. I regeringens värld är löntagarna och löntagarnas organisationer hindret för att jobben ska bli fler. Därför är det fullt logiskt att – i en
takt som innebär att det för stora väljargrupper är oklart att det pågår ett systemskifte – genomföra reformer som långsiktigt underminerar de delar i den svenska samhällsmodellen som har byggs upp för att
skydda löntagarna mot löne- och villkorsförsämringar. Försämringarna i a-kassan var ett första steg och med ambitionen att införa en obligatorisk a-kassa under nästa mandatperiod tas ett andra steg. Den
uppluckrade anställningstryggheten och de ytterligare ambitioner borgerligheten har gett uttryck för leder i samma riktning.
Det moderata nyspråket är en förutsättning för att regeringen ska lyckas med sin långsiktiga strategi. När regeringen pratar om ökad flexibilitet innebär det i praktiken ökad otrygghet för Sveriges löntagare.
När regeringen pratar om att det ska löna sig bättre att arbeta innebär det i praktiken sänkta löner. När regeringen pratar om att återupprätta arbetslinjen innebär det i praktiken att arbetslösa ska leva i
fattigdom. När regeringen pratar om bättre matchning innebär det i praktiken passivitet och minimala utbildningsinsatser.
Valet på söndag är ett avgörande vägval. Ska vi utveckla den svenska samhällsmodellen – eller ska vi möta framtiden med sänkta löner, ökad otrygghet, större klyftor och begränsade livschanser för det stora
flertalet?
För oss socialdemokrater är svaret enkelt. Vi tar ansvar för Sverige. Vi ska tillbaka till överskott i statsfinanserna. Vi ska komma tillrätta med den massarbetslöshet regeringen lämnar efter sig med
investeringar i jobb och välfärd – med stora utbildningssatsningar, investeringar i infrastruktur och bostäder, mer resurser till skolan, vården och omsorgen, ökad tillgång på riskkapital och sänkta
arbetsgivaravgifter för småföretagen. Vi ska bygga upp de sociala broar mellan gamla och nya jobb som regeringen har raserat och vi kommer att stärka den partsmodell som genom ansvarstagande och samförstånd
förhandlar fram välavvägda löneökningar och utvecklar arbetsplatserna, medarbetarna och företagen.
Antingen bygger vi på detta sätt vidare på det som har gjort Sverige starkt eller också låter vi regeringen fortsätta med sitt experiment, som leder till ökad ojämlikhet och en sämre fungerande ekonomi. Valet
är ditt.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Mona Sahlin (s)
Thomas Östros (s)