Publicerad i Dagens ETC 19 februari 2015
Mellan 60 och 80 procent av svenskarna, lite beroende på hur frågan ställs, brukar säga att de anser att pengar avsedda till välfärden inte ska gå till privata vinstuttag. De som fördjupat analyserat välfärdssektorn ser också att de stora privata riskkapitalbolagen, som blir allt mer dominerande, skaffar sig konkurrensfördelar och högre vinstmarginaler genom att exempelvis pressa ner bemanningen. Detta är särskilt tydligt inom skol- och omsorgssektorerna.
Fortsätter skattepengar avsedda för välfärden att rinna iväg till privata konton urgröps på sikt hela välfärdsstaten legitimitet. Detta var bakgrunden när 14 LO-förbund gemensamt tog fram ett konkret förslag på hur problemen bör hanteras. Den lösning som de rödgröna partierna förhandlade fram, strax efter regeringsskiftet, ligger mycket nära LO:s förslag. Nu är det dags att starta upp arbetet med att ta fram konkreta och kvalitetssäkrade lagförslag utifrån den överenskommelse som slutits.
I grunden har LO ett pragmatiskt förhållningssätt i frågan. Men några utgångspunkter är ändå viktiga att hålla fast vid:
• Vinstdriften hör inte hemma i välfärdssektorn. Den privata vinstuttagen och värdeöverföringarna måste begränsas.
• Dagens i princip fria dragningsrätt på skattepengar måste tas bort och demokratin, via våra folkvalda i kommuner och landsting, ges makten över etablering och nyetablering.
• Medborgarnas insyn över hur skattepengarna används måste öka.
• Lösningarna måste stärka de anställdas, brukarnas och medborgarnas makt och valfrihet, inte välfärdsbolagens. Därmed ökar möjligheterna att bekämpa social selektion och segregering.
Men det handlar också om att sätta in ”vinstfrågan” i ett vidare perspektiv. Efter flera år när alliansen ensidigt prioriterat kortsiktiga skattesänkningar har pressen på dem som arbetar inom välfärdssektorn totalt sett ökat, vilket påverkar både personalen och brukarna. I dag ser vi effekterna i form av på nytt växande sjukskrivningar. Läget är idag, på många håll, inom exempelvis äldreomsorgen, ytterst akut. Över 20 procent av Kommunals medlemmar i hemtjänsten anser exempelvis att bemanningen är så låg att det innebär risker för de äldre.
Det är till och med så att om inte resursfrågan beaktas blir också en skarp vinstbegränsning ineffektiv. Risken är då att den privata efterfrågan på välfärd istället tillgodoses utanför skattsedeln, genom fler privata tilläggstjänster och försäkringar. Tyvärr är det just denna utveckling vi sett accelerera under de senaste åtta åren. Allt fler köper idag sig privata lösningar som tar dem förbi köer och över trösklar i välfärdsektorn. Ett oroande tecken är exempelvis att marknaden för privata vårdförsäkringar stadigt växer. Vi får allt fler tilläggslösningar som riskerar skapa nya tillväxthinder och som sliter isär och segregerar.
Samtidigt är det ologiskt att tala om olika former av privat blandfinansiering som lösning på de framtida demografiska utamningarna. Faktum är ju att det inte finns ett enda privat bolag som kan låna till lägre ränta än våra kommuner och landsting. Vi kommer inte runt frågan om behovet av en ökad skattefinansiering av välfärden. Därför är det så viktigt att medborgarna känner sig trygga med att deras skattepengar inte rinner iväg till privata konton. Resursfrågan och frågan om att begränsa de privata vinstuttagen hänger alltså ihop.
Nu återstår att se om den kraftiga folkliga underström, som drar genom folkrörelse-Sverige och tydligt kommer till uttryck i olika opinionsundersökningar, också har någon uppkoppling till riksdagshuset och Rosenbad. Detta är en av de absolut största framtidsutmaningarna för de rödgröna partierna.
För såväl välfärdens som demokratins skull är det viktigt att det politiska systemet visar lyhördhet i denna centrala fråga. För, oavsett vad de privata välfärdslobbyisterna säger, handlar det ju inte om en ödesbestämd utveckling som vi inte råder över. Ytterst handlar det om politisk vilja och demokrati.
Kjell Rautio, Välfärdsutredare vid LO