Publicerad på Dagens Arena 25 februari 2014
Utanförskapet i Sverige är stort. Närmare 900 000 personer vill arbeta men har inget jobb eller jobbar ofrivilligt deltid. Bristen på arbete försvårar möjligheterna att finansiera den offentliga välfärden.
Utanförskapet är som begrepp komplext. Det finns inget officiellt fastslaget sätt att mäta utanförskapet. Men SCB:s officiella mått på ”outnyttjat arbetskraftsutbud” ger en bild av utanförskapets omfattning. I det outnyttjade arbetskraftsutbudet ingår tre delgrupper:
1. Arbetslösa, saknar jobb och söker ett jobb, 410 900 personer.
2. Undersysselsatta, arbetar mindre än man vill och kan, 331 100 personer.
3. Latent arbetslösa, saknar jobb, kan och vill jobba men har inte sökt jobb, 142 600 personer.
År 2007 utgjorde utanförskapet, definierat som outnyttjad arbetskraftsutbud, 671 500 personer eller 9,8 procent av befolkningen mellan 15 och 74 år. I samband med finanskrisen steg utanförskapet kraftigt och har sedan dess bitit sig fast på mycket höga nivåer. År 2013 uppgick utanförskapet till hela 884 600 personer motsvarande 12,3 procent av befolkningen.
Utanförskapet kan också beräknas som antalet timmar som samhället går miste om. År 2013 förlorade Sverige ungefär en miljard arbetade timmar på grund av utanförskapet. Ökningen av utanförskapet från före finanskrisen fram till år 2013 motsvarar cirka 250 miljoner arbetade timmar.
Sverige behöver en politik som bryter utanförskapet. Fler arbetade timmar är centralt för att långsiktigt finansiera välfärden. Om utanförskapet i Sverige halverades så skulle antalet arbetade timmar i ekonomin öka med omkring 500 miljoner timmar per år. Det skulle förbättra de offentliga finanserna med cirka 50 miljarder kronor.
För det första behövs en penningpolitik som ökar efterfrågan på arbetskraft. En orsak till att utanförskapet inte har minskat, trots att fem år har förflutit sedan finanskrisen, är att den svenska riksbanken har fört en onödigt stram politik. Enligt beräkningar från före detta vice riksbankschefen Lars E O Svensson så skulle arbetslösheten ha varit cirka 60 000 personer lägre med en mer lämplig ränta.
För det andra så behöver inriktningen på finanspolitiken förändras. Den ekonomiska politiken har under flera år varit inriktad på skattesänkningar som främst ökat inkomsterna för de med relativt goda inkomster. Finanspolitiken behöver riktas om för att dels gynna grupper med små inkomster och hög därmed hög konsumtionsbenägenhet samt dels riktas mot insatser för att direkt stimulerar efterfrågan i ekonomin. Förslag som bör övervägas är förbättrad a-kassa, höjda barnbidrag, underhåll av väg- och järnväg samt stöd till kommuner och landsting.
För det tredje måste matchningen på arbetsmarknaden förstärkas. Rätt till heltid måste bli norm. Insatser krävs för att säkerställa att alla ungdomar genomför gymnasiet med godkända betyg. Det behövs tidiga insatser i skolan då många av de elever som presterar svaga resultat i grundskola sedan också misslyckas med att slutföra gymnasieutbildningen. Kvaliteten på den yrkesinriktade gymnasieskolan behöver förbättras, utbildningarna måste kopplas närmare till yrkeslivet och högskolebehörigheten införas. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken behöver stärkas och arbetslösa ska erbjudas utbildning till yrken där det råder brist.
År 2013 ville 884 600 arbeta men har inget jobb eller jobbar ofrivilligt deltid.
Utanförskapet är moraliskt och ekonomiskt oacceptabelt. Sverige behöver en politik för fler jobb.
Torbjörn Hållö, LO-ekonom