Publicerad i Dagens Arbete 28 september 2016
Jonas Frycklund har rätt i att integreringen av nyanlända är en avgörande fråga för Sverige och jag uppskattar den konstruktiva ansatsen i hans artikel. Det är bra eftersom vi tillsammans, både parterna och samhället i övrigt, behöver utveckla nya vägar för de som har svårt att möta kraven på arbetsmarknaden. En erfarenhet från exempelvis yrkesintroduktionsavtalen är, som Jonas Frycklund också påpekar, att arbetsgivare är ovilliga att anställa om de också måste ansvara för den anställdes utbildning. Från LOs sida är vi gärna med och diskuterar bättre modeller för att kunna kombinera studier med arbete till avtalsenliga löner och villkor.
Från en del arbetsgivare och från borgerliga politiker har förslagen på lösningar dock varit allt annat än seriösa. Framförallt har kraven handlat om sänkta lägstalöner. Det är en väg som vi från LOs sida bestämt avvisar.
För det första fungerar det inte. De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga gav inte många nya jobb. Att sänkta eller frysta ingångslöner skulle få större effekt är knappast troligt.
För det andra behöver även nyanlända en lön som det går att leva på. Maten kostar lika mycket och hyran är lika hög oavsett varifrån du kommer.
För det tredje innebär låga ingångslöner att hela löneläget trycks ner. Arbetsgivare har ingen anledning att anstränga sig för att behålla personal om det blir billigare att anställa ny. På sikt pressar det lönerna nedåt för alla.
Det går helt enkelt inte att belägga att sänkta lägstalöner har någon nämnvärd effekt på arbetslösheten eller skulle underlätta integreringen av nyanlända. Det enda vi vet är att det gör människor fattigare.
LO menar att vägen framåt istället måste handla om stora investeringar i utbildning. Huvudskälet till att nyanlända har lägre sysselsättning är att de i genomsnitt har kortare utbildning än infödda.
Enligt PISA-undersökningarna har resultaten i svensk grundskola fallit mer än i de flesta andra OECD-länder. Samtidigt är skillnaderna tydliga utifrån födelseland. Andelen i befolkningen som har otillräckliga kunskaper i läsning och räkning uppgår till 35 procent bland utrikes födda, motsvarande andel utgör cirka fem procent bland inrikes födda. Därför menar vi att olika människors olika behov måste ges större tyngd.
Vuxna nyanlända utgör idag tre relativt jämnstora grupper. Inom dessa grupper finns det förstås individuella skillnader, men för att förklara vilka utmaningar vi står inför på arbetsmarknaden kan det vara bra att göra en sådan här uppdelning.
En grupp har kortare utbildning än nioårig grundskola och saknar i regel realistiska möjligheter till reguljärt arbete. Många av dessa är dock unga och har alltså många årtionden i arbetslivet framför sig. Här måste insatserna handla om att lyfta deras utbildningsnivå.
En annan grupp har god utbildning, åtminstone motsvarande svensk gymnasieskola. De har relativt goda möjligheter på arbetsmarknaden förutsatt att insatser görs för att överbrygga så kallade migrationseffekter, exempelvis språkutbildning.
En tredje grupp har utbildning motsvarande nioårig grundskola eller bristfällig gymnasieskola. Detta är en grupp som behöver fler vägar framåt än vad som erbjuds i dag.
Utmaningen med stora grupper nyanlända som söker sig ut på arbetsmarknaden är stor men man bör också komma ihåg att den inte är ny. Sverige har klarat liknande utmaningar förr. Under efterkrigstiden har arbetsmarknaden tagit emot vågor av flyktingar, friställda textilarbetare, hemarbetande kvinnor liksom småjordbrukare, lantarbetare och skogsarbetare. Det är omställningar som vi klarat tillsammans.
Om vi ska klara det igen och även idag kunna bygga vidare på vår modell med begränsade skillnader i produktivitet och löner krävs ett kunskapslyft för ökade färdigheter. Här kan parterna göra viktiga insatser. Men det är politikerna som måste ta ansvaret för att Sverige har en bra skola och ett långsiktigt hållbart flyktingmottagande.
Berit Müllerström
LOs andre vice ordförande