Publicerad på svd.se 22 augusti 2013
När regeringen talar om skattesänkningar, används sysselsättning som argument. Men det är missvisande, och debatten bör istället skifta till ideologi som drivkraft för fler jobbskatteavdrag. Det skriver Oscar Ernerot och Tobias Gerdås, LO.
I söndags aviserade Fredrik Reinfeldt ytterligare 16 miljarder i nya skattesänkningar. Under regeringens sju år vid makten har skatten sänkts med långt över 100 miljarder. Ett nytt svenskt rekord.
En ideologisk debatt om skatter och samhällets ansvar skulle kunna bli en välkommen, spänstig och dynamisk debatt som kan visa på de verkliga konfliktytorna i svensk politik. Men debatten om regeringens skattesänkningar förs inte ur ett ideologiskt perspektiv. Borg och Reinfeldt argumenterar främst för skattesänkningar ur ett ”jobbperspektiv”. Retoriken innebär att du kan välkomna sänkta skatter utifrån såväl ett egenintresse (mer pengar i plånboken) och utifrån ett samhällsperspektiv (det sänker arbetslösheten). Konflikten sägs fortfarande stå mellan fler i jobb eller fler i bidrag. Efter snart två mandatperioder med den här retoriken är det värt att fråga sig om det är sant eller falskt.
Debatten kring arbetslösheten utgår främst från tre delar: den totala arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten.
• Arbetslösheten. Enligt SCB var arbetslösheten i juni 2013 9,1 procent. Enligt Eurostat är den svenska arbetslösheten högre än i Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Österrike, Tyskland, Norge och Island med flera och siffrorna blir fortsatt höga kommande år enligt LO-ekonomerna.
• Ungdomsarbetslösheten. Den höga ungdomsarbetslösheten debatteras flitigt i Sverige och betydelsen av siffrorna är även de omdiskuterade. Faktum kvarstår: I ett europeiskt perspektiv var i Sverige enligt Eurostat 23,4 procent av dem under 25 år arbetslösa i maj månad. Enligt Eurostat var EU snittet, inklusive de illa krisande Medelhavsländerna, 23,1 procent.
• Långtidsarbetslösheten. Idag har över 70 000 arbetslösa varit inskrivna längre än två år på arbetsförmedlingen. En ökning sedan 2006 med omkring 150 procent. De inskrivna i det hårt kritiserade fas 3 uppgår nu till rekordnivån 34 000 personer och i arbetsförmedlingens program deltar idag drygt 170 000 personer. Kritiken före maktskiftet 2006 handlade i hög grad om att den gamla regeringen ”friserade statistiken genom verkningslösa åtgärder”. Ams lades ned och det talades om ”pysselsättning”. Vi kan idag konstatera att aldrig tidigare har så många arbetslösa deltagit i arbetsmarknadspolitiska program.
Regeringen anför ofta finanskrisen som skäl till att arbetslösheten har ökat men frågan är då varför medicinen mot arbetslösheten skulle vara densamma idag som den regeringen ordinerade under de första två, ekonomiskt framgångsrika, åren 2006-2008. Men samma inkomstskattesänkningar som skulle vara effektiva för att öka söktrycket och utbudet av arbetskraft under högkonjunkturen 2007 ska under lågkonjunkturen 2013 vara ett effektivt vapen mot en arbetslöshet på drygt 400 000 personer. Det ter sig osannolikt. Det femte jobbskatteavdraget är givetvis lika ideologiskt motiverat som nummer ett och två.
De resurser som blivit över efter jobbskatteavdragen har spenderats på att sänka kostnaden för delar av arbetskraften genom en nedsänkning av arbetsgivaravgiften för unga som dömts ut av en enig expertkår, sänkt krogmoms som inte har skapat jobb, Rut-anställningar och horder av program likt Fas 3, jobb – och utvecklingsgaranti, instegsjobb, och nystartsjobb. Regeringen har sänkt skatter och erbjudit utsmetade subventioner med dålig precision till arbetsgivare för att anställa. Problemet är att skälen till arbetslöshet inte har varit att det lönat sig för dåligt att arbeta eller att arbetsgivarnas kostnader har varit för höga. Politiken har utgått från en fabricerad eller felaktig verklighetsbild och detta har också styrt valet av politik.
Av dem som har arbete 2013 kan bara cirka tio procent räkna med att kunna få 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet. Fler tvingas leva på försörjningsstöd och 112 000 ungdomar gick genom år 2011 utan att varken jobba eller att studera. Att i det läget förklara behovet av ytterligare jobbskatteavdrag utifrån arbetsmarknadspolitiska hänsyn framstår i bästa fall som okunnigt.
Man kan tycka vad man vill om de sänkta skatterna. Ur ett högerperspektiv bör sänkta skatter välkomnas då de relativt sett minskar det offentligas åtaganden och ambitioner. Ur ett vänsterperspektiv bör sänkta skatter med samma logik beklagas då de minskar möjligheterna till offentlig konsumtion och investeringar.
När Reinfeldt tillträdde var statens utgifter som andel av BNP 33 procent, idag är de 27 procent. Skillnaden motsvarar 267 miljarder kronor i offentliga medel, en oerhörd summa som påvisar skillnaden mellan höger och vänster och knappast är ett uttryck för en vision om full sysselsättning.
OSCAR ERNEROT; ombudsman LO
TOBIAS GERDÅS, kommunikatör LO