DN 20090204
Skillnaden mellan maktelitens inkomster och en industriarbetarlön har aldrig varit så stora i modern tid som de är nu. En rapport från LO-ekonomerna visar att den genomsnittliga inkomsten för makteliten under
2007 motsvarade 18 industriarbetarlöner. 1998 var motsvarande siffra 12,5 industriarbetarlöner. Makteliten hade i genomsnitt en total inkomst på 5 miljoner kronor under 2007. En genomsnittlig
industriarbetarlön var cirka 280 000 kronor.
Den ekonomiska krisen kommer att bidra till att inkomstskillnaderna i samhället ökar ytterligare. På bara några månader har så många som 10 procent av de fackligt organiserade industriarbetarna blivit varslade
om uppsägning. Många av dessa kommer, på grund av att arbetslöshetsförsäkringen försämrats, få uppleva ett kraftigt tapp i inkomster. Än värre blir den ekonomiska situationen för dem som valt att gå ur, eller
aldrig varit med i, a-kassan. Samtidigt fortsätter svenska företagsledare att plocka ut stora bonusar.
LO-ekonomerna har granskat inkomsten i en grupp vi kallar makteliten sedan 1950. I denna grupp ingår 198 elitpositioner hämtade från tre olika elitgrupper – den ekonomiska, den demokratiska och den
byråkratiska. Inkomstskillnaderna mellan olika elitgrupper är stora. Det är framförallt den ekonomiska eliten, bestående av 50 verkställande direktörer i näringslivet, som drar ifrån. Denna grupp har fått
kraftigt ökade inkomster i förhållande till en industriarbetare de senaste årtiondena. Den ekonomiska eliten hade, visar rapporten, en genomsnittlig inkomst på nästan 51 industriarbetarlöner under 2007.
Jämfört med andra elitgrupper har den ekonomiska eliten etablerat sina inkomster på en hög och stigande nivå. När undersökningen inleddes 1950 hade den ekonomiska eliten i genomsnitt årsinkomster motsvarande
26 industriarbetarlöner, i reala termer ungefär hälften av idag.
Rapporten gör även en särskild genomgång av de inkomster som de högsta cheferna på de stora svenska riskkapitalbolagen hade. Dessa positioner har under senare fått allt mer inflytande över svenskt näringsliv,
i takt med att riskkapitalbolagen har tagit kontroll över flera av Sveriges större industri- och tjänsteföretag. Denna grupp kan med rätta beskrivas som en elit inom den ekonomiska eliten – och har inkomster
därefter. Under 2007 hade de ledande personerna i de tio största svenska riskkapitalbolagen i genomsnitt inkomster motsvarande 95 industriarbetarlöner. Under den period vi har granskat – 2003 till 2007 – har
flera av dessa personer haft inkomster på flera hundra industriarbetarlöner.
Orsaken till att just denna elitgrupp har så höga inkomster är de vinstdelningsavtal som de har med sina investerare – huvudsakligen svenska och utländska pensionsfonder. Genom att riskkapitalbolagen hävdar
att de hör hemma i olika skatteparadis kan höga chefer i riskkapitalbolag betala kapitalskatt på större delen av de inkomster som de väljer att ta upp till beskattning. Ytterligare en orsak till de höga
inkomsterna i denna grupp är de extremt förmånliga villkor som de har haft för sin verksamhet under perioden före finanskrisen. Det har varit lätt och billigt att låna stora belopp, och med en relativt liten
insats av eget kapital har riskkapitalbolagen kunna förvärva viktiga verksamheter. Stigande aktiekurser och företagsvärden, bland annat till följd av de låga räntorna, har gjort att de har fått bra betalt när
de sedan velat sälja vidare sina bolag.
Finanskrisen kommer rimligen att innebära betydligt lägre avkastning för riskkapitalbolagen och deras investerare. De som framförallt bär risken i dessa kärva ekonomiska tider är dock de industriarbetare som
arbetar i ett högt belånat riskkapitalägt bolag. Många av dessa företag har idag stora problem att klara av att betala räntor på de höga lån som vissa av riskkapitalbolagen tvingat på dem, i syfte att maximera
utdelningarna och minimera sin egen kapitalinsats.
De andra två elitgrupperna har helt andra inkomstnivåer och har också haft en mer återhållen inkomstutveckling de senaste decennierna. Den grupp vi kallar för den demokratiska eliten – dvs. ledande personer i
riksdag och regering, kommuner, folkrörelser och arbetsmarknadens parter – hade under 2007 i genomsnitt en inkomst på sju industriarbetarlöner. Startåret 1950 hade denna grupp inkomster motsvarande fyra
industriarbetarlöner.
I denna grupp ingår även de ledande positionerna i de stora fackliga organisationerna. År 2007 tjänade just denna grupp i genomsnitt fyra gånger så mycket som en industriarbetarlön. Relationen mellan de
fackliga företrädarnas inkomster och en industriarbetarlön har under hela undersökningsperioden legat i ett ganska smalt spann mellan 3,1 och 4,3.
Den tredje elitgruppen, den byråkratiska eliten, hade i genomsnitt 7,5 industriarbetarlöner i inkomst år 2007. I denna grupp ingår bland annat höga tjänstemän i regeringskansli, myndigheter och kommuner,
chefer för stora statliga bolag, samt chefer inom universitetsvärld och media. Inkomsterna i denna grupp har ungefär samma relation till en industriarbetarlön idag som de hade 1950.
Efter finanskrisen har kritiken mot orimliga ersättningar tagit ny fart. Många menar att en del av förklaringen till finanskrisen kan sökas just i bonuskulturen. Finansminister Anders Borg kritiserar gärna
bonussystemen men har än så länge inte presenterat några konkreta förslag till hur de skulle kunna regleras.
LO anser att företagen allmänt bör vara restriktiva med ersättningsprogram som går utöver lön och pension. Om sådana program ändå införs måste de konstrueras så att de stimulerar ett långsiktigt perspektiv och
den långsiktiga utvecklingen av företaget. Kostnaderna för ersättningsprogrammen måste vara rimliga och det måste finnas ett tak för ersättningen.
Det är hög tid att samhället bidrar till en normering av hur näringslivets ersättningar och bonussystem ska utformas. Det finns ingen anledning att tro att finanskrisen automatiskt gör slut på de orimliga
inkomstskillnader vi sett utvecklas de senaste åren. Här har Anders Borg en uppgift.
Wanja Lundby-Wedin
Ordförande LO
Per Bardh
Avtalssekreterare LO