Publicerad på Dagens Arena 4 februari 2015
Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar. Vi har hög arbetslöshet, låg efterfrågan och stora eftersatta behov i välfärden. Trots uppenbara investeringsbehov företräder regering såväl som oppositionen en inriktning på finanspolitiken som är åtstramande.
Den nuvarande finanspolitiken kan svårligen motiveras utifrån reella ekonomiska restriktioner. I stället är det hemmasnickrade politiska restriktioner som är styrande. Det senaste momentet är att företrädare för den svenska regeringen återkommande motiverat den åtstramande finanspolitiken med diffusa hänvisningar till ”EU:s budgetregler”.
Regeringens påstående att det är regler i EU som tvingar Sverige till den åtstramande politiken har svag förankring i verkligheten. Tvärtom har den nya EU-kommissionen uppmanat EU-länderna till ökade investeringar.
Låt oss ta det steg för steg.
1. Sverige har anslutit sig till den så kallade finanspakten som stipulerar att det strukturella underskottet inte får vara sämre än 0,5 procent. Men finanspakten är inte bindande för EU-länder utanför eurosamarbetet så länge de inte inför euron som valuta. Finanspakten innebär således ingen restriktion eftersom Sverige inte har euron som valuta och inte heller på annat sätt har förbundit sig att följa reglerna.
2. Inom den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten stipuleras att medlemsländerna i EU inte ska ha en offentlig skuld som överstiger 60 procent av BNP. Detta utgör ingen restriktion för Sverige då skuldnivån enligt finansdepartementets egen prognos utgör cirka 40 procent av BNP.
3. Det finns därtill en regel inom stabilitets- och tillväxtpakten som definierar att ett land inte får ha underskott som är sämre än tre procent. Sverige kommer enligt finansdepartementets egen prognos att ha ett finansiellt sparande år 2015 på minus 1,3 procent. Det finns således en bred marginal till tre procent. Omräknat i kronor så utgör en differens på 1,7 procentenheter (det vill säga skillnaden mellan 3 och 1,3) ett outnyttjat finanspolitiskt utrymme på cirka 70 miljarder kronor.
Även om man utgår från EU-kommissionens något mer pessimistiska ekonomiska bedömningar, att Sverige har ett faktiskt underskott på 1,8 procent 2015 och 1,2 procent 2016, så är gapet till treprocentsgränsen stort.
4. EU-länderna sätter också upp medelfristiga mål. När EU-kommissionen utvärderade dessa 2014 konkluderade man följande: ”Sverige [kommer] enligt konvergensprogrammet att med råge nå sitt medelfristiga mål under Programperioden”. Sverige har som ett medelfristigt mål angivet att man ska ha ett strukturellt sparande (det vill säga det offentliga sparande justerat för tillfälliga konjunktureffekter) om maximalt minus en procent. Enligt finansdepartementets prognos bedömer man att det strukturella sparandet i år 2015 kommer att uppgå till minus 0,3 procent. Sverige uppnår alltså även detta medelfristiga mål. EU-kommissionen har dock en annan teknisk modell för att beräkna det strukturella sparandet. Enligt EU-kommissionen kommer det strukturella sparande 2015 att uppgå till 0,1 procent över gränsen.
5. Man bör avslutningsvis notera att Junckers EU-kommission har satt en ny ton och explicit uttalat att länder med ekonomiskt utrymme bör öka sina investeringar. I den senaste så kallade tillväxtöversikten skriver kommissionen följande “Member States with more fiscal space should take measures to encourage domestic demand, with a particular emphasis on investment”.
Man kan också notera att EU-kommissionen så sent som i mitten på januari presenterade en ny modell för tolkning av reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten där man explicit ger större svängrum för investeringar.
Det är olyckligt att Sverige av inrikespolitiska skäl nu försöker göra rigida tolkningar av EU-regler för att motivera den åtstramande svenska ekonomiska politiken. Sverige borde i stället stödja arbetet för att utforma en mer tillväxtorienterad ekonomisk politik för Europa.
Torbjörn Hållö, LO-ekonom