Publicerad i GT 22 november 2011
Just nu ökar den ekonomiska oron i världen. Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser om den ekonomiska utvecklingen, men det är uppenbart att det inte är lönebildningen eller löntagarnas villkor som är problemet.
Det borde också vara uppenbart för alla att lågavlönade kvinnor i Sverige inte kan lösa Greklands skuldkris genom att hålla tillbaka sina lönekrav.
Men i debatten inför avtalsrörelsen var det just vad arbetsgivarna påstod. Från Svenskt näringsliv har man gått så långt som att kalla kravet på jämställda löner för ”ett samhällsproblem”.
I årets avtalsrörelsen driver flera av LOs förbund kravet om en jämställdhetspott, ett extra löneutrymme för lågavlönade och kvinnodominerade grupper på arbetsmarknaden. Lönegapet mellan kvinnor och män är fortfarande stort.
Medellönen för kvinnor är 25 400 kronor och för män 30 000 kronor. Bland arbetare motsvarar kvinnors medellön 88 procent av männens medellön.
De fyra senaste åren, 2007-2010, har lönerna dock ökat med drygt en procentenhet mer för kvinnor än för män. Bland arbetare förklaras detta till stor del av de jämställdhets- och låglönesatsningar som funnits i de flesta LO-förbunds kollektivavtal.
Men det är fortfarande alltför stora skillnader som förklaras av kön. Därför är det viktigt att vi fortsätter vår satsning för att inom rimlig tid uppnå rättvisa och jämställda löner.
Lönediskrimineringen mot kvinnor har tre dimensioner:
För det första ges inte kvinnor samma villkor som män på samma arbetsplats. Sådan lönediskriminering kan man angripa med hjälp av kollektivavtalet och jämställdhetslagen.
För det andra arbetar kvinnor oftare än män på samma arbetsplats i befattningar som är lågbetalda. Det verktyg som facket kan använda sig av för att komma åt det här problemet är olika typer av låglönesatsningar.
För det tredje finns ett orimligt samband som innebär att i yrkesområden som domineras av kvinnor är lönen alltid lägre än i mansdominerade yrken.
Det problemet kan inte lösas genom lönevärdering på enskilda arbetsplatser. Det är ett strukturellt problem som kräver att vi är beredda att acceptera att de kvinnodominerade områdena får lite mer i avtalsrörelsen.
I avtalsrörelsen kräver förbunden inom LO-samordningen 100 kronor extra per anställda i avtalsområden där genomsnittsförtjänsten är lägre än 22 400 kronor i månaden. Med den konstruktionen träffar jämställdhetspotten LO-förbundens kvinnodominerade avtalsområden.
Vi kommer aldrig att acceptera att kvinnors arbete värderas lägre än mäns och tänker i den kommande avtalsrörelsen ta strid för jämställda och rättvisa löner.
Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande.