Publicerad i Expressen 10 juni 2015
LO har anklagats för att vara gubbigt. Räknar vi huvuden i LO:s ledning och styrelse, så stämmer det också. För en tid sedan gjorde vi en stor genomlysning av hela vår organisation för att få en bild av hur väl kvinnor är representerade på olika nivåer. Det var ingen vacker bild som uppenbarades, även om den hade sina ljuspunkter. Vi valde att publicera hela bilden och beslutade att med alla medel göra något åt den. Den patriarkala strukturen är benhård. Ibland måste den brytas upp med spett. Det gäller i LO. Men det gäller också samhället i stort.
Sverige var en gång ett föregångsland i fråga om jämställdhet. Det är vi inte längre. En lång period av nyliberala lösningar har bidragit till att de sociala och ekonomiska klyftorna har ökat. Det har handlat om avregleringar, om privatiseringar och om uteblivna investeringar inom välfärden och på arbetsmarknaden. Och vilka är det som har drabbas hårdast? Jo, kvinnor. Allra hårdast kvinnor i arbetaryrken. Det visar LO:s årliga rapport Sveriges Jämställdhetsbarometer.
Några saker är tydliga.
Kvinnor i arbetaryrken har mycket litet inflytande över sin arbetssituation. Arbetsgivare detaljstyr arbetet i stället för att lita på sina anställdas kompetens.
Många arbetarkvinnor har osäkra anställningar.Det är inte ovanligt med tim- eller daglöneri. Och med osäker anställning blir det svårare att skaffa bostad och få ersättning om du blir sjuk, arbetslös eller förälder.
Deltidsarbetet är stort bland arbetarkvinnor. Kvinnor får därmed svårare att försörja sig, inte minst när de blir gamla. Men arbetsgivare får sin precisionsbemanning och ökar sin vinst.
Kvinnor tjänar mindre än män. När deltidsarbetet räknas in tjänar kvinnor i arbetaryrken i snitt 20 000 kronor mindre i månaden än män i tjänstemannayrken.
De borgerliga har återupprättat hushållarbete i privatpersoners hem som ett låglönereservat för invandrade kvinnor i stället för att satsa på gymnasie- och vidareutbildning.
Föräldraförsäkringen är omodern och krånglig och den upprätthåller synen på kvinnor som huvudansvariga för omsorgen om barnen.
Det handlar även om att äldreomsorgen inte funkar. Vi är på väg mot en modell där vi själva ska betala för den omsorg vi behöver som äldre. Den som inte har råd får förlita sig på anhöriga. Neddragningarna i välfärden slår som alltid hårdast mot arbetets döttrar.
Så, ja – det finns uppenbarligen stora problem att komma till rätta med innan Sverige åter kan sägas vara ett feministiskt föregångsland. Här har LO och LO:s förbund ett ansvar att sluta goda avtal med våra motparter. Men arbetsgivare och politiker kan inte längre ducka för sitt ansvar.
LO är drivande i att ändra fokus på jämställdhetsdebatten. Vi har högljutt och systematiskt drivit en klassmedveten analys i feministiska frågor. Arbetarkvinnors intressen är inte alltid desamma som medelklasskvinnors. För att ”kvinnor ska få makt över sitt eget liv” räcker det inte med RUT-avdrag för att få hemmet städat. Det kräver en verklig omfördelning av tid, makt och pengar.
Därför välkomnar vi i LO:s styrelse en tredelad föräldraförsäkring - på sikt ska vi också verka för att föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna, heltid som norm på hela arbetsmarknaden, slut på arbetsgivarnas möjligheter att missbruka visstidsanställningar och stora satsningar på arbetsmiljö och kvalitet inom välfärdstjänsterna.
Det skulle ge mer tid, makt och pengar till arbetarkvinnor. Det skulle vara en bit på vägen mot Sverige som jämställdhetens land.
Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande