Publicerad i SvD 24 april 2013
Det finns ett behov av omfattande åtgärder inom ramen för finanspolitiken. Med en tydlig finanspolitisk stimulans i storleksordningen 70 miljarder kan vi skapa cirka 100 000 nya jobb på bara några års tid. En sådan satsning skulle bidra till att arbetslösheten sjunker med 2 procentenheter. Det skriver LO-ekonomerna Ola Pettersson, Åsa-Pia Järliden Bergström och Lars Ernsäter i årets konjunkturprognos.
Enligt regeringens vårproposition är Sverige inne i en period av nio år med lågt resursutnyttjande. Räknat från 2008 innebär det att det dröjer ända till år 2017 innan svensk ekonomi på nytt är i balans. I detta läge föreslår regeringen satsningar på 3 miljarder. Vi menar att Sverige är i behov av en betydligt mer kraftfull politik och att ambitionerna måste öka väsentligt om den långvarigt höga arbetslösheten ska minskas annat än marginellt.
När vi idag presenterar vår konjunkturprognos föreslår vi därför ett kraftfullt stimulanspaket. Vårt förslag innebär en satsning på15 miljarder till hushållen, exempelvis genom höjd a-kassa och höjda barnbidrag.
Vi föreslår också att statsbidragen till kommuner och landsting höjs med 30 miljarder för att möta de behov som den ökande befolkningsutvecklingen ger upphov till. På så sätt skapar vi också utrymme för en permanent ambitionshöjning i de kommunala verksamheterna, bland annat inom äldrevården och övriga välfärdssektorn.
I vårt förslag finns vidare att nivån på de statliga investeringarna – för att bygga vägar och järnvägar – höjs med på 10 miljarder, samt slutligen en tillfällig stimulans till bostadsbyggande och bostadsinvesteringar på 15 miljarder kronor.
Svensk ekonomi befinner sig i en segdragen lågkonjunktur. Vår bedömning är att BNP växer med 1,2 procent i år och 2,2 procent nästa år. Konjunkturinstitutet (KI) och Finansdepartementet gör i stort sett samma bedömning. Arbetslösheten väntas bli mycket hög: över 8 procent i genomsnitt både 2013 och 2014.
De närmaste åren kännetecknas av ett mycket lågt utnyttjande av arbetskraft och kapital. Den svaga internationella tillväxten väntas hålla tillbaka den svenska tillväxten. Det innebär att en ekonomisk politik för att snabba på återhämtningen och få ner arbetslösheten främst måste bygga på stimulans av inhemsk efterfrågan.
Även om Riksbanken håller räntan oförändrad vid 1 procent både i år och nästa år blir penningpolitiken för stram i förhållande till det svaga konjunkturläget. Vi menar i stället att räntan omgående borde sänkas med 50 punkter och att en lägre räntebana än den Riksbanken anger är rimlig i förhållande till vår prognos. Men vi tvingas konstatera att Riksbanken i dag bedriver en förfelad penningpolitik. Styrräntan är för hög givet den inflationsutveckling vi ser och den höga arbetslösheten. Riksbanken bidrar till att arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer.
En mer aktiv finanspolitik är inte enbart beroende av konjunkturläget utan springer även ur ett långsiktigt behov. Det handlar framför allt om ökade resurser till kommunal verksamhet, bättre a-kassa, en värdesäkring av hushållens inkomstförsäkringar och bidrag samt en högre kvalitet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Åtgärderna är strukturellt betingade men fungerar i nuläget som en efterfrågestimulans.
Vår föreslagna ekonomiska politik ska motsvara en långsiktig politisk viljeinriktning att bibehålla det offentliga åtagandet på dagens nivå, det vill säga se till att värdet av offentliga försäkringar och verksamheter inte urholkas över tid. Det är en tryggare välfärd Sverige behöver – inte skattesänkningar.
För att detta åtgärdspaket ska fungera konjunkturförstärkande och bidra till att minska arbetslösheten måste det, åtminstone i ett första skede, vara ofinansierat. Både KI:s och Finansdepartementets beräkningar av den långsiktiga utvecklingen av de offentliga finanserna tyder på att det finns utrymme för satsningar. Det är starka argument för att den finanspolitiska stimulans vi föreslår inte utgör ett hot mot de offentliga finanserna på sikt. Vår föreslagna utgiftsökning kommer dock att bidra till att vi inte uppnår ett budgetöverskott på en procent av BNP inom de närmaste åren.
Matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb lyfts allt oftare fram som ett problem i den ekonomisk-politiska debatten. Frågan har bäring på vad som är möjligt att åstadkomma med ekonomiska stimulanser. Om det inte är möjligt att fylla vakanser med arbetssökande får en expansiv penning- eller finanspolitik liten effekt på arbetslöshet och sysselsättning. Däremot kan inflationen ta fart om ökad efterfrågan leder till att arbetsgivare vill anställa samma personer och konkurrerar med höjda löner.
Vi har studerat bristtal, den så kallade Beveridgekurvan och övergångsfrekvenserna till arbete och ser inga tecken på att problemen är så stora som de ibland beskrivs i debatten. Inflationen ligger klart under Riksbankens mål de närmaste åren. De löneavtal som har slutits omfattar tre år. Det minskar eventuell osäkerhet kring lönebildningen och ger en tydlig signal om att det inte kommer några inflationsimpulser från arbetsmarknaden. Vi menar därför att det är möjligt att på några års sikt minska arbetslösheten med 2 procentenheter utan att det uppstår störningar i ekonomin. Vår bedömning är att arbetslösheten kan komma att hamna runt 6 procent när våra förslag har fått full effekt. Det är en nivå som inte är särskilt låg i jämförelse med olika bedömares skattningar av den långsiktigt uthålliga arbetslösheten.
Som finansminister Anders Borg skriver i en debattartikel (DN Debatt 15/4): ”I ett läge med hög och stigande arbetslöshet och där det samtidigt finns förtroende för de offentliga finanserna, …, bör finanspolitiken dämpa effekterna på arbetsmarknaden och skapa gynnsamma förutsättningar för att en återhämtning ska komma till stånd och växa sig stark.” Det är ett rimligt resonemang. Vi visar nu hur det kan omsättas i praktiken.
OLA PETTERSSON, LOs chefsekonom
ÅSA-PIA JÄRLIDEN BERGSTRÖM, LO-ekonom
LARS ERNSÄTER, LO-ekonom