Första maj-tal av Ulla Lindqvist, LOs andre vice ordförande,
Luleå 2008
Det talade ordet gäller!
Kamrater,
Äntligen är det första maj.
Första maj är löftet om våren och spirande grönska.
På första maj demonstrerar människor runt om hela världen mot förtryck, för en solidarisk vardag.
Jag är extra stolt över att få fira första maj här i Luleå tillsammans med er. Tillsammans med den okuvliga och radikala arbetarrörelsen i Norrbotten.
* * *
Snart är det sommar och då kommer många blickar att riktas mot en av den här planetens internationellt mest uppmärksammade evenemang – Olympiaden. Oavsett om man är intresserad av idrott eller inte kan man
inte låta bli att fascineras över hur människor från snart sagt alla länder, med alla olika språk och kulturer, kommer tillsammans för att tävla och vara tillsammans.
Men sommarolympiaden är inte bara ”ädel tävlan”. Det är också ”big business”. ”Big business” för Kina som satsar enorma summor på att framstå som ett modernt och välfungerande land. Samtidigt som vi vet att
människor i Kina saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet finns inte, fria fackföreningar är förbjudna och strejker och demonstrationer slås ner brutalt. Enbart förra året greps över 100
löntagare för sin inblandning i kollektiva protestaktioner. I juli misshandlade kravallpolis flera protesterande anställda på en leksaksfabrik.
Olympiaden är också ”big business” för annonsörer och sponsorer som vill sola sig i glansen av elitidrottsmännen och -kvinnorna. Som vill sälja sportkläder och gympaskor och försöker så sina varumärken så
”heta” och ”inne” att alla ungdomar i hela världen vill ha dem.
Men om man går bakom fasaden på de globala sportklädernas reklamkampanjer, så hittar man en helt annan verklighet. Historien om hur sportkläder tillverkas handlar alltför ofta om samvetslösa producenter och
underleverantörer i världens fattiga länder. Om kränkningar av löntagarnas rättigheter, långa arbetsdagar för svältlöner och förskräckliga arbetsvillkor. Om inlåsta sömmerskor, barnarbete, usel arbetsmiljö och
för tidig död.
Vi måste göra tydligt för den Internationella Olympiska Kommittén, den kinesiska regeringen och sportklädesindustrin att vi inte accepterar detta och att de har världens ögon på sig. Därför skickar den
Internationella Fackliga Samorganisationen, tillsammans med en mängd ideella organisationer, en budkavle, en egen OS-fackla som sprids via internet och mobiltelefoner över hela jorden till stöd för mänskliga
rättigheter i arbetslivet.
Vi kräver respekt för internationellt erkända fackliga rättigheter.
Vi kräver rätt att organisera sig, förhandla och sluta avtal för alla arbetare.
Vi kräver att barnarbete, slavarbete och tvångsarbete avskaffas en gång för alla.
* * *
Mötesdeltagare
Regeringen har nu i drygt ett och ett halvt år ridit på en högkonjunktur som gett fler jobb och färre arbetslösa. Hur har man förvaltat det?
Jo – regeringen har gett de allra rikaste en enorm standardhöjning genom slopad förmögenhetsskatt. Regeringen har kraftigt sänkt fastighetsskatten för lyxvillorna på gräddhyllorna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Regeringen har infört en skattesubvention till dem som har råd att betala för hemstädning och trädgårdsmästare.
Det måste kanske påpekas – det är inga dåliga jobb att städa eller sköta en trädgård. Det är inte därför jag är upprörd. Jag är upprörd därför att jag inte tycker att det är rätt att alla de som städar själv,
och sköter sin egen trädgård, ska vara med och betala för att de välbeställda ska få det billigare.
Och jag är upprörd över att de som bor i högst vanliga hus ska vara med och betala skattesänkningar på lyxvillor. Och det på grund av en kristen partiledare som läst Bibeln baklänges. Görans Hägglund verkar
tro att orden ”Åt den som har skall varda givet” är ett rättesnöre i den ekonomiska politiken.
Många människor har fått det bättre tack vare konjunkturen och löneavtalen. Därför trodde regeringen kanske att det inte skulle märkas att den öste miljarder över de redan besuttna.
Men så lättlurade är vi inte. Vi ser vad de gör och förstår vilka som gynnas. Människor vill ha rättvisa och ser att klassklyftorna ökar.
Regeringens så kallade jobbpolitik innebär att chansen att ta vara på de goda tiderna glider Sverige ur händerna. Långtidsarbetslösheten bland unga har tredubblats sedan regeringen tillträdde. Skattesänkningar
har spätt på inflationen. Produktionen utvecklas svagare än vad tidigare prognoser lovade. Socialbidragen ökar i hälften av Sveriges kommuner. Uppgången i sysselsättningen stannar av.
Alldeles nyss var Sveriges ekonomi i god form. Nu ser vi hur den bromsar in, hur varslen blir fler och antalet lediga jobb minskar. Samtidigt är inflationen den högsta sedan den förra borgerliga regeringen och
Riksbanken har tvingats höja räntan. Företag som vill anställa kan inte hitta arbetskraft med rätt utbildning samtidigt som arbetslösa söker jobb. Matchningen funkar inte för regeringen har skurit ner på
arbetsmarknadsutbildningen och på Komvux. Färre får möjlighet att sadla om till de nya jobben. Och färre får chans till yrkesutbildning mitt i livet.
Tvärtemot vad vissa trodde om arbetsmarknaden för några år sedan är tendensen tydlig – det är det stor efterfrågan på utbildade yrkesarbetare i flera branscher, bland annat i typiska LO-jobb i byggverksamhet
och industri. Även behovet av utbildad personal inom vården är stort och kommer att öka drastiskt de närmaste åren.
Det här vill den borgerliga regeringen inte se. I stället verkar den ha bestämt sig för att satsa på att utveckla en lågproduktiv låglönesektor med hjälp av skattesubventioner och sänkt a-kassa.
Ska vi behålla våra välfärdssystem så måste vi satsa på branscher som ger tillväxt. Branscher där vi konkurrerar med kunskap och kvalitet.
Vuxenutbildningen måste alltså förbättras – inte monteras ner som högern gjort. Det behövs ett nytt studiesystem som gör det möjligt att studera som vuxen. Det behövs ett yrkeskunskapslyft för vuxna som saknar
yrkesutbildning eller behöver omskolning. Det behövs nya utbildningsvägar så att en person kan utbilda sig till elektriker, fordonsmekaniker eller undersköterska också som vuxen.
Det behövs också sätt att omvandla passiva ersättningar till aktiva utbildningsinsatser. A-kassa, sjukförsäkring och socialbidrag ska kunna användas till riktig utbildning så att människor som är arbetslösa
eller behöver söka sig ett nytt jobb av medicinska skäl ska kunna göra det utan att riskera sin ekonomi och sin trygghet. Alla ska ha rätt att få en andra chans och en tredje.
För jag tror på människor och människors vilja att utvecklas och söka kunskap. Jag tror inte på högerns utbildningspolitik som redan från början delar in människor, sorterar oss i högar. Där skolminister Jan
Björklund ständigt mässar att vissa är teoretiskt lagda och andra praktiskt. Och stänger in elever i återvändsgränder, bland annat genom att ta bort den allmänna behörigheten till högskolan från
yrkesprogrammen på gymnasiet.
Kunskap är makt – det får vi aldrig glömma.
* * *
Kamrater,
Regeringen Reinfeldt har delat ut stora gåvor till de redan rika. Det är inte så konstigt. Det är där moderaterna har sina kärnväljare.
Men varifrån har de tagit pengarna? Jo, från arbetslösa och sjuka. Från medlemmarna i facket. Från dem som bor i högst normala villor och radhus. Idag 2008 ser vi ett samhälle där klassklyftorna ökar.
Det regeringen gör med a-kassan är upprörande. Inte nog med att den blivit mycket sämre med lägre ersättningsnivåer, lägre tak, fler karensdagar och hårdare regler för deltidsarbetslösa. Regeringen har också
infört ett djupt orättvist system för finansiering. En lågavlönad hotellstäderska måste betala två och en halv gång så mycket som en högavlönad civilingenjör, för sin arbetslöshetsförsäkring.
Det är osmakligt. Det visar vilken människosyn regeringen egentligen har.
Det är klasspolitik.
Även de sjuka måste vara med och betala regeringens bakvända omfördelningspolitik med lägre sjukpenning och sänkt nivå för långtidssjukskrivna. Och värre blir det. Med regeringens nya förslag riskerar en
sjukskriven att bli av med sitt jobb. Efter sex månader kan kassan dra in sjukpengen och hänvisa den sjukskrivne till arbetsförmedlingen. Som då blir av med jobbet och ska stämpla arbetslös.
Alla har inte upptäckt vad som är på gång men Kommunal här i Norrbotten har startat en namninsamling mot förslagen. Jag hoppas att den finns här idag så att alla kan skriva på. De säger det så bra,
kommunalarna, att jag bara måste få citera en bit ur texten:
”Ingen ska behöva förlora sitt arbete och gå från hus och hem om man blir sjuk, oavsett om du bryter benet eller drabbas av cancer. Vi kräver att regeringen skrotar förslagen och slutar med hetsjakten på
sjuka.”
Så är det. Våra trygghetssystem är inte siffror i en budgetkolumn. Det är människor av kött och blod det handlar om.
Jag kan berätta om Lars, en medlem i Livs, som nio månader efter att ha fått en ny höftkula inopererad blev av med sjukpengen då han stod i kö för en knäoperation. Så han anmälde sig till arbetsförmedlingen
och fick a-kassa ett tag men blev av med den också eftersom han ansågs vara för sjuk för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande.
Och Stjepan i IF Metall som jobbat som svetsare i 37 år och aldrig varit sjuk tidigare. När han råkade ut för svåra problem med prostatan fick han kateter. Efter operationen tvingades han tillbaka till jobbet
som svetsare efter tio dagar trots att han var förbjuden att lyfta tungt, klippa gräsmattan och skotta snö. Vid 61 års ålder.
Det diskuteras till och med på allvar att ha mallar för hur länge man får vara sjukskriven för olika sjukdomar och behandlingar. Okänsliga byråkratprodukter som inte tar hänsyn till vare sig människan eller
hennes arbete men som gör att försäkringskassan kan visa upp bra siffror på hur sjuktalen gått ner.
Regeringen jagar arbetslösa och sjuka och försöker få oss att tro att det dräller av fuskare, simulanter och arbetsskygga i deras led. Fast alla utredningar visar att fusk trots allt är väldigt sällsynt. Men
när det gäller ekonomisk brottslighet är regeringen betydligt mer släpphänt. De borgerliga partierna i Riksdagen vill till och med slopa skatteflyktslagen.
Regeringen delar hellre ut kollektiva bestraffningar till arbetslösa och sjuka för att det försvinner någon miljard samtidigt som över 40 miljarder beräknas försvinna i skattefiffel.
Men varför bli förvånad? I Reinfeldts egen regering verkar det finnas en hel del skattesmitare.
* * *
Mötesdeltagare, kamrater,
Om några få veckor har LO kongress. För mig är det en högtidsstund. Samhörigheten, debatterna, kongressombuden som kommer från alla femton medlemsförbund och från alla hörn i Sverige. Ett tema på kongressen
är: Fler jobb – bättre jobb!
Hur ska vi få fler jobb? Det är inte helt lätt. Men en sak är säker – det behövs mer politik, inte mindre, om vi ska nå full sysselsättning.
För det första måste vi ha en väl fungerande arbetsmarknad. Vi måste se till att människor har rätt till stöd och hjälp när de blir arbetslösa. De måste ha trygghet när livet förändras.
För det andra måste vi ha en ekonomisk politik och en näringspolitik som ger fler jobb. Därför måste den ekonomiska politikens viktigaste mål vara full sysselsättning. Och därför måste vi få en näringspolitik
som kan ta till vara de utvecklingsmöjligheter som finns i hela landet.
I stället har vi fått en regering som verkar vara beredd att lägga ner F21 i Luleå och K4 i Arvidsjaur. Den framtvingade krisplan som tagits fram riskerar att lämna mer än halva Sverige utan strategiskt
försvar. Det är inte bara jobb som står på spel. Det handlar om samhällsutveckling och unika kunskaper som riskerar gå förlorade.
För det tredje måste vi i fackföreningsrörelsen ta ett eget ansvar genom att fortsätta att verka för en klok lönepolitik och en solidarisk sammanhållning mellan LO-förbunden. Det är på den grunden vi har byggt
våra framgångar under de senaste avtalsrörelserna.
Vi ska fortsätta att kämpa för reallöneökningar åt alla våra medlemmar men vi tänker inte elda under inflationsbrasan. Och vi ska ha bort löneskillnaderna mellan kvinnor och män .
Men vi vill också ha bättre jobb. Vi vill orka jobba till pensionen. Vi vill ha något att säga till om när det gäller arbetsorganisation och arbetstider. Vi vill kunna utvecklas som människor, tillsammans med
arbetskamraterna. Då krävs en stark sammanhållning och starka fackföreningar. För i grunden handlar det om makt eller maktlöshet.
Grundbulten i den svenska modellen på arbetsmarknaden är en fortsatt hög organisationsgrad och en hög avtalstäckning. Sveriges arbetare måste organisera sig och Sveriges arbetsplatser måste ha kollektivavtal.
Kollektivavtalen ser till att ingen tvingas eller luras att jobba för sämre lön och villkor. Det handlar om fackets ursprungliga idé – att solidariskt ta ansvar så att man inte ska behöva bjuda under för att
få jobbet.
Vi socialdemokrater står upp för tryggheten på arbetsplatserna – för kollektivavtalen och för konflikträtten. Vi accepterar inte större löneklyftor, gästarbetarsystem, diskriminering och lönedumpning. Vi vill
inte ha ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden!
Därför var EG-domstolens beslut i Lavalmålet, Waxholmsfallet, en obehaglig överraskning. Juristerna körde över politikernas beslut om tjänstedirektiv och social stadga. Löntagare och seriösa företagare i
Sverige känner oro och ilska för konsekvenserna av domen. Oron är berättigad. Ilskan likaså. Lavaldomen innebär en rejäl utmaning för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Därför måste vi – både i Sverige och inom EU – gemensamt se till att eliminera konsekvenserna av Lavaldomen. En utredning är tillsatt för att gå igenom vilka svenska lagar som behöver ändras för att vi ska
kunna fortsätta använda kollektivavtalen som reglering på svensk arbetsmarknad.
Här krävs det tydlighet också från Svenskt Näringsliv. Ställer arbetsgivarorganisationen upp på principen att det är med kollektivavtal vi ska reglera förhållandena på svensk arbetsmarknad? Ställer Svenskt
Näringsliv upp på att deras medlemsföretag ska kunna konkurrera på lika villkor och inte prisas ur marknaden av företag som konkurrerar med skamlöner och usel arbetsmiljö?
Det borde vara självklart för alla – oavsett partifärg, oavsett om man är arbetsgivare eller arbetstagare – att alla företag och alla löntagare ska behandlas lika. LO kan inte acceptera att marknadens fria
rörlighet har större tyngd än den grundläggande fackliga rättigheten att förhindra diskriminering och underbudskonkurrens.
Därför är det också viktigt att det nya EU-fördraget antas. Fördraget stärker löntagarnas ställning genom den så kallade rättighetsstadgan. Den innehåller viktiga fackliga rättigheter. Hade vi haft detta
fördrag på plats hade utgången i Lavalmålet sannolikt blivit en annorlunda.
LO kommer tillsammans med europeiska fackföreningar också att agera för att ett socialt protokoll ska antas av medlemsstaternas regeringar. Det sociala protokollet ska fastställa att grundläggande rättigheter
i arbetslivet har företräde framför ekonomiska intressen.
Den borgerliga regeringen med Fredrik Reinfeldt har inte gjort ett dugg i EU för att ta bort de negativa konsekvenserna av Lavalmålet. Han som säger sig älska kollektivavtal måste tala klarspråk. Läpparnas
bekännelse på hemmaplan och tystnad på bortaplan duger inte.
LO kräver svar från Reinfeldt. Vi kräver att den svenska regeringen agerar tydligt och kraftfullt i Europa. Vi kräver att regeringen står upp för den svenska modellen och de grundläggande fackliga
rättigheterna.
* * *
Mötesdeltagare,
Jag är feminist – facklig feminist.
Jag tycker att det är viktigt att stå upp för en politik för jämställdhet. För vi kan inte låtsas som om alla problem skulle vara lösta. Eller att alla problem kan förklaras med klasstillhörighet.
Klasstillhörigheten kan inte ensam förklara att människors villkor är så olika. Relationer i familjen och djupt rotade föreställningar om mäns och kvinnors olika roller spelar också in. Arbetslivet skiktas
också utifrån kön. Kvinnor och män arbetar i olika yrken och sektorer i samhället. Och det män gör värderas högre än det kvinnor gör.
Det går inte heller att hålla jämställdhet och feminism undan från höger- och vänsterskalan i politiken. Svaren på frågorna om varför det ser ut som det gör och vad man ska göra åt det blir väldigt olika
beroende på om de kommer från höger eller vänster.
Inom vissa områden är behovet av förändring särskilt tydligt. Det handlar om arbetslivet och dess villkor. Att ha en lön som man kan leva av, en arbetsmiljö och arbetstider som gör det möjligt att orka hela
livet. Som ger män och kvinnor förutsättningar att vara familjeförsörjare och föräldrar på lika villkor. Det handlar om en familjepolitik som gör det möjligt att både arbeta och ha barn. Det handlar om
representation – att kön inte ska spela roll för möjligheten att påverka den politiska dagordningen.
Även om kvinnors sysselsättning är hög internationellt sett, så har vi en mycket segregerad arbetsmarknad. Villkoren är olika beroende på om sektorn eller branschen är mansdominerad eller kvinnodominerad. Är
den mansdominerad så är jobben i hög utsträckning fast anställning på heltid med. Och lönerna är oftast högre.
Inom ett kvinnodominerat yrke eller bransch är arbetet istället organiserat utifrån deltid och visstid. Som om arbetet bara är ett komplement till den verkliga huvudsysslan – att ta hand om hem och barn.
Det finns många exempel men för att ta ett inom handeln. Är man anställd i järnaffär så är man nästan alltid en man med heltid. Är man anställd i klädaffär så är man en kvinna på deltid.
Kvinnor har otrygga visstidsanställningar i högre utsträckning än män. De som har i särklass mest otrygga anställningar är kvinnor med utländskt ursprung. Utan en trygg anställning är det svårt att få en trygg
livssituation, att utvecklas i arbetet och att påverka arbetets innehåll.
Kvinnor arbetar i betydligt högre utsträckning än män ofrivillig deltid. Särskilt vanligt är det bland LO-kvinnor. Deltidsarbete är vanligast i de grupper som redan har de lägsta lönerna. Det innebär att många
får en lön som det inte går att leva av. I ett livslångt perspektiv innebär det också att kvinnor får en lägre pension.
Kvinnors arbete värderas också lägre. Det syns tydligt när man jämför olika branscher. Kvinnodominerade branscher har lägre lön än manligt dominerade branscher.
LOs kvinnor har också den minsta friheten i arbetet. Arbetslivet är organiserat på ett sätt som innebär att oregelbundna och obekväma arbetstider är mycket vanligt bland LO-kvinnor. Och de har dessutom ökat
kraftigt – från 25 procent år 1980 till 45 procent år 2001.
Många av de missförhållanden jag tagit upp finns bland annat i den kvinnodominerade offentligt finansierade sektorn. Om man känner till det så förstår man också bättre varför kvinnorna där har fått nog. Varför
vårdbiträden, undersköterskor, förskolepersonal, hemtjänsten och äldreomsorgen och nu sjuksyrrorna, varit beredda att gå i strejk för att få till stånd en förändring.
Men det finns positiva exempel också.
När LOs medlemsförbund enades om att kvinnodominerade branscher skulle ha mer i påslag i avtalsrörelsen 2007, eftersom de var systematiskt diskriminerade, då gav det resultat. Utfallet förra året visar att
kvinnodominerade branscher har fått mest. Arbetsgivarna kunde inte stå emot, fast de gnydde och gnölade. Svenskt Näringslivs försök att göra LOs lågavlönade kvinnor till ansvariga för hela samhällsekonomin
framstod som precis så gubbigt och grälsjukt som det låter.
Fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar att fortsätta kampen mot lönediskriminering och för jämställdhet. Och det ska vi.
Kan vi hålla ihop är ingenting omöjligt.
* * *
Kamrater.
Förra året dog 77 personer på grund av arbetsplatsolyckor. Varje år avlider 100 personer på grund av att de utsatts för asbest. Det tragiska är att flera av dem är för unga för att ha jobbat med asbest innan
det förbjöds. De har exponerats, vid rivningar eller ombyggnation, utan att ha anat att de utsatt sig för livsfara.
På ett år skadas över 30 000 människor på sitt arbete så allvarligt att de blir sjukskrivna – var tredje mer än två veckor.
Och vad gör regeringen?
Den ansvarige ministern Sven Otto Littorin har på rekordkort tid förstört mycket av det som Sverige byggt upp av arbetarskydd.
Arbetsmiljöverket får kraftigt minskade anslag.
Arbetslivsinstitutet, som varit världsledande på arbetsmiljöforskning, har lagts ner.
Pengar som gått till utbildning av skyddsombud har försvunnit.
Försäkringskassans medel för arbetsplatsinriktade utredningar och rehabilitering går upp i rök från årsskiftet.
Med minskade anslag måste Arbetsmiljöverket dra ner mer än var tredje anställd. Arbetsmiljöinspektörerna beräknas minska med en fjärdedel. Resurserna kommer inte ens att räcka till för inspektion av de värsta
arbetsplatserna. Risken finns att viktiga områden som arbetsplatser med ensamarbete inte får någon tillsyn alls. Det genomsnittliga företaget kommer inte att kunna besökas oftare än vart tjugonde år.
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin säger att arbetsmiljön är en del av regeringens jobbpolitik. Det låter oroande. Den innebär tydligen farligare jobb.
Fast egentligen är det precis tvärtom. Regeringens arbetsmiljöpolitik är en antijobbpolitik som gör att människor slits ut och slås ut från arbetsmarknaden.
Men regeringens politik möter protester. En budkavle mot regeringens arbetsmiljöpolitik som skyddsombuden vid SSAB här i Norrbotten tog initiativ till kom på kort tid att representera mer än en halv miljon
löntagare runt om i landet. En budkavle som Lars Bergström och Roger Forsberg och många fler reste till Stockholm med för att lämna över till Littorin – men som han inte hade tid att ta emot.
Dessutom har LO-distriktets arbetsmiljögrupp i Norrbotten skrivit brev till Littorin om arbetsmiljöpolitiken. Men inte heller det har han tyckt vara värt att svara på.
Regeringen verkar tycka att arbetsmiljöfrågor är oviktiga. De visar ett totalt ointresse när de utan att analysera konsekvenserna lägger ner Arbetslivsinstitutet som har varit världsledande på
arbetsmiljöforskning. Sverige är nu det enda landet i EU som saknar ett nationellt centrum som kan leverera information om arbetsmarknadsfrågor.
Det är helt oacceptabelt.
Det behövs fler arbetsmiljöinspektioner, inte färre.
Och mer forskning på hälsorisker, inte mindre.
* * *
Mötesdeltagare.
Det finns en stark och lång tradition av facklig politisk samverkan mellan LO och socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet bildades i hög grad av fackföreningar och LO grundades i hög grad av
socialdemokratin. Arbetarna behövde både facklig och politisk kamp för att bygga ett samhälle präglat av frihet och rättvisa.
Samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin gav löntagarna makt och inflytande i samhället. Rätten att sluta sig samman och bilda fackföreningar, den allmänna rösträtten, arbetarskyddet, rätt
till sjukpeng, a-kassa och pension. Mycket av det som vi idag tycker är självklart har de som var före oss fått kämpa hårt för.
Och det finns fortfarande stora orättvisor i samhället och mycket som måste förbättras.
LO-förbundens medlemmar är många. De utgör ryggraden i den svenska industrin, de kör långtradarna på våra vägar, de bäddar sängar, vårdar och tömmer bäcken på sjukhusen, de sitter i kassan i snabbköpet och
röjer skog där stormen dragit fram.
En stark gemensam uppfattning hos medlemmarna är att resurserna i samhället ska fördelas rättvist. Din förmögenhet ska inte avgöra om du har råd med dagis, din utbildning inte om du får bra vård.
När vi frågar LO-förbundens medlemmar vilka frågor som är viktiga så nämner de främst kampen mot arbetslösheten, arbetsmiljön, rättvisa löner, jämställdhet mellan män och kvinnor, generell och solidarisk
välfärd. I de frågorna har fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna en samsyn. Vi är överens om att det krävs kollektiva och solidariska lösningar för att klara av de utmaningarna. Då kan alla få del av
välfärden och de resurser vi gemensamt skapar.
Det är därför LO samverkar med socialdemokraterna. Vi gör det för att vi delar samma grundvärderingar, vi har samma ideologi.
Dagens Sverige har i stor utsträckning formats av denna facklig-politiska samverkan. Kraven på en, två, tre, fyra och så småningom fem veckors semester, skola för alla, barnomsorg, anställningstrygghet och
medbestämmande på jobbet är några exempel på krav som förts fram från medlemmar i fackföreningsrörelsen.
Men facklig-politisk samverkan är inte för alltid given. Om medlemmar i LO-förbunden vill få ett inflytande över politiken krävs också att fler engagerar sig politiskt. Om socialdemokraterna ska vara ett
arbetarparti behövs det medlemmar som är arbetare.
* * *
Kamrater.
Vi inom arbetarrörelsen har en grundsyn – alla människors lika värde och rätt. Och vi tar det som självklart att alla tycker så. Och det gör de allra flesta.
Men det finns mörkerkrafter som inte gör det. Tydliga krafter som till exempel nazisterna. Och de som försöker kamouflera sig i kostymer och smyga in i politikens beslutande organ – som Sverigedemokraterna.
Deras värderingar bygger på att dela upp samhället, alla människor, i ”vi” och ”dom” – att sprida rädsla och fördom att alla inte är lika mycket värda.
Men vi ska inte låta dem stå oemotsagda. På varje arbetsplats, i varje bostadsområde, överallt där de sticker upp sina fula trynen ska vi bemöta dem med vår övertygelse.
Alla människor har samma värde.
Alla människor har samma rätt.
Det viker vi inte en tum ifrån.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, är först och främst en jämlikhetsrörelse.
Anna Lind, vår socialdemokratiska utrikesminister som så tragiskt togs ifrån oss, sa det så bra:
”Människan är målet, skriver vi när vi definierar vad socialismen är. Och det är ju det som skiljer våra ideologier från andras. De konservativa vill låta en elit, utsedd på grundval av historia och tradition,
styra samhället. Liberalerna vill låta en ekonomisk elit, i kraft av sin rikedom, styra de många människorna. Kommunisterna vill låta en politisk elit styra samhällsutvecklingen.
Vi ska inte leva våra liv utifrån vad en liten elit bestämmer. Vi ska inte heller leva våra liv utifrån konventioner, fördomar och feghet.
Vi tror på ett samhälle där de många människorna själva styr. Vi litar på människor.”
Vi litar på människor. Vi litar till varandra.
Tack ska ni