Tal av LOs vice ordförande Ulla Lindqvist 1 Maj 2009 i Skövde
Det talade ordet gäller
Mötesdeltagare,
Idag är det Första Maj, då demonstrerar arbetarrörelsen över hela världen.
Det är dagen då vi träffas – gamla och unga, vänner och arbetskamrater, för att visa vår avsky mot orättvisa och klassklyftor. Och visa vår framtidstro att det går att förändra.
Det var så man kände för etthundra år sedan, 1909, då hela den svenska arbetarklassen gick ut i storstrejk för att värna sina löner och sitt människovärde.
Det är dagen då vi, utifrån denna historia, tar ut riktningen mot framtiden och vår fortsatta kamp för ett jämlikt, rättvist och jämställt samhälle där alla har rätt till ett arbete.
Idag känns det angeläget att demonstrera. För vi ser ett samhälle som dras isär.
Ett samhälle där klasskillnader och könsskillnader ökar.
Ett samhälle där de som är rika skor sig ännu mer och där de som redan har det snålt får det värre.
Jobben först står det på de förstamajmärken vi bär idag.
Och det får vi aldrig ge upp, att jobben kommer först.
Arbete åt alla har alltid varit och måste alltid vara den viktigaste frågan för den fackliga och politiska arbetarrörelsen. Den striden har vi alltid tagit mot högern.
Och det gör vi idag då Fredrik Reinfeldt låter massarbetslösheten kasta sin slagskugga över landets arbetsplatser.
Många av er som är här idag har fått känna av krisens verkningar in på bara skinnet. Fått hela er tillvaro i gungning. Känner en oro för framtiden.
Västra Götaland är sedan tidigare ett av de län som drabbats hårdast av varsel. Och förra veckan kom alltså Volvos senaste dråpslag, bland annat i Skövde och Vara.
Ändå har IF Metall visat att det finns alternativ, som till exempel att satsa på utbildning för att hålla kvar och utveckla den kunskap och erfarenhet som behövs när konjunkturen vänder.
Men svaret från Volvoledningen blev brutalt och oansvarigt, ytterligare 1.550 Volvoarbetare ska bort.
Volvokoncernen har sedan i höstas varslat nästan 8.000 anställda, det motsvarar en fjärdedel av Skövdes befolkning. Och det är ingen tvekan om att Volvo har problem. Marknaden sviktar och färre köper Volvos
bilar och lastvagnar.
Men samtidigt ansåg sig Volvos direktörer ha råd att dela ut fyra miljarder till aktieägarna och besluta om ett nytt frikostigt bonusprogram åt de högsta cheferna.
För det är skillnad på folk och folk i Sverige 2009. Som vanligt är det de anställda som får betala priset för direktörernas dåliga affärer.
Vi ser nu i hela landet en snabbt växande arbetslöshet inom industrin. Och jobbkrisen sprider sig snabbt till byggnäringen, den offentliga sektorn, transportsektorn och tjänstenäringarna.
Enligt LOs ekonomer, som presenterade sina prognoser i går, kan arbetslösheten redan nästa år nå tolv procent.
Vi står inför massarbetslöshet.
Om allt detta finns hur mycket siffror och statistik som helst, kurvor, diagram och nationalekonomiska tabeller. Men bakom varje siffra finns en människa.
Många skriver eller mailar till oss på LO:
”Hur ska vi arbetslösa kunna söka jobb som inte finns” undrar till exempel arbetslöse Matti i ett mail till LOs brevlåda på nätet. Han tycker att dagens politik går ut på att straffa de arbetslösa för att de
inte har lyckats hitta ett jobb.
Lise-Lott, som just har blivit varslad, undrar varför arbetsgivarna ensamma ska ha makt att kasta ut människor i arbetslöshet, med en a-kassa som gör att man kanske inte har råd att bo kvar.
I samma situation är Pernilla som berättar att hela personalen på hennes företag nu blivit uppsagd. Arbetsgivaren vill flytta över dem till ett bemanningsföretag och sen hyra in dem som behövs.
Regeringen sviker Matti, Liselott och Pernilla. Men det är inte bara regeringen som sviker.
Vi har också en motpart på arbetsmarknaden, Svenskt Näringsliv, som på punkt efter punkt försöker abdikera från ett gemensamt ansvarstagande.
De valde att avbryta förhandlingarna om ett nytt huvudavtal som hade kunnat ge stabila spelregler på arbetsmarknaden för lång tid framöver. Istället valde de att söka strid genom att attackera arbetsrätten och
vår rätt till stridsåtgärder.
För ett par veckor sedan meddelade arbetsgivarna också att de vill ändra arbetsmiljölagen. De vill inte ha en arbetsmiljölag som är för betungande för arbetsgivarna, som man uttrycker det.
Nu försöker de dessutom att lansera en strategi mot krisen som mer låter som 1909 än 2009. De hoppas att löntagarna lokalt ska kunna tvingas att gå med på rena lönesänkningar för att slippa bli uppsagda.
Detta samtidigt som näringslivets toppar plockar ut högre ersättningar ur företagen än på flera årtionden. I den rapport om maktelitens löner LO presenterade i våras visade vi att dessa direktörer nu tjänar 51
industriarbetarlöner! Det är inte bara oansvarigt. Det är stötande!
Men istället för att ta ansvar försöker ledningen i Svenskt Näringsliv alltså att utnyttja det borgerliga regeringsinnehavet till politiska attacker mot fackföreningsrörelsen och mot löntagarnas rättigheter.
De som redan har makten i sin hand vill ha mer makt.
Men, kamrater, vi ska se till att de inte lyckas!
* * *
När jag går tillbaka och ser vad vi socialdemokrater och fackliga företrädare tog upp i våra förstamajtal för tre år sedan, inför valet 2006, fanns ett återkommande tema. Vi talade om vad den moderatledda
alliansen skulle genomföra om de vann valet.
Nu, tre år senare, kan vi konstatera att det stämde. De höll sina löften. Och skiljelinjerna i svensk politik blir därför allt tydligare:
* De lovade att sänka skatterna. Och gjorde de, mest till dem som redan har det gott ställt. Om man tjänar 100.000 i månaden får man i år 13.000 kronor i skattesänkning.
Sammantaget har regeringens politik lett till att den tiondel med störst inkomster har fått mer pengar än vad 60 procent av befolkningen har fått tillsammans.
Vi vill istället ha en rättvis skatt där inte pensionärer, arbetslösa och sjuka får betala mer. Istället för stora skattesänkningar vill vi rusta arbetskraften med längre utbildningar.
Vi efterlyser ett nytt kunskapslyft i ämnen som svenska, engelska och matte, liksom mer resurser till vuxenutbildning och yrkesinriktad utbildning.
* De lovade att urholka a-kassan och skära ner arbetsmarknadspolitiken. Och det gjorde de. De sänkte ersättningen och höjde avgiften.
Idag får endast 25 procent en ersättning som motsvarar 80 procent av lönen. En tredjedel av alla arbetslösa står dessutom helt utan arbetslöshetsersättning.
Vi vill ha en a-kassa där alla har råd att vara med. Avgiften måste sänkas och taket höjas så att de flesta får 80 procent i ersättning.
Vi vill också satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik med fler platser i arbetsmarknadsutbildning och hög kvalitet i alla åtgärder.
Det är skamligt att regeringen inte vill lägga ett öre på satsningar på kompetensutveckling i de företag som varslar. Det borde vara självklart att utveckla kompetens istället för att slänga bort den vid
varsel. Här måste vi också ställa hårdare krav på arbetsgivarna.
* De lovade att urholka sjukförsäkringen. Och det gjorde de. Nu har vi en sjukförsäkring som sätter press på den sjuke, inte på arbetsgivaren eller samhället. Tänk vad det betyder i otrygghet. Man slår mot dem
som redan mår dåligt.
Vi vill istället ha en sjukförsäkring som ger ett ordentligt inkomstskydd vid sjukdom, som ställer krav på arbetsgivaren om rehabilitering och inte på individen. Arbetslinjen måste vara en gemensam
angelägenhet och ansvaret för att den upprätthålls måste delas.
Vi vill dessutom ta bort karensdagen i sjukförsäkringen. Den är en klass- och könsbestämmelse. En karensdag gör ett djupt hål i plånboken, cirka tjugo procent av en vanlig familjs matbudget för en månad. Ingen
ska av ekonomiska skäl behöva gå till jobbet trots att hon är sjuk. Sjuknärvaron är på tok för hög på våra arbetsplatser.
* De lovade att skära ner resurserna på arbetsmiljöområdet. Och det gjorde de. Nedskärningarna på Arbetsmiljöverket liksom nedläggningen av arbetsmiljöforskningen slår hårt mot arbetsmiljöarbetet över hela
landet.
Vi vill istället ha en nollvision på arbetsmiljöområdet. Det ska inte förekomma några dödsfall på våra arbetsplatser. Därför måste arbetsmiljöarbetet utvecklas, inte avvecklas. Arbetsmiljöverket måste få mer
resurser och vi måste få en arbetslivsforskning värd namnet.
* De lovade att genomföra en mer konservativ familjepolitik. Och det gjorde de.
Kristdemokraterna lyckades förhala det självklara beslutet om könsneutralt äktenskap. Det är skrämmande att vi i riksdagen faktiskt har ett parti som inte ställer upp på allas lika värde. Ett parti som
förnekar kärleken för att den uppstår mellan människor av samma kön. Det är verkligen skamligt!
Kristdemokraterna fick också sitt vårdnadsbidrag, som egentligen borde kallas ett bidrag för vård av frisk man i hemmet. Samtidigt hotas nu tiotusentals kvinnojobb i vår och omsorg.
Jag känner dessutom en stark oro för att vi kommer att få ett skiktat samhälle när det gäller utbildning.
Den gamle majoren Jan Björklund, som ni känner väl till här i Skövde, vill ha en skola som delar in elever i praktisk eller teoretisk, studievan eller studiesvag, snäll eller bråkig.
Vi vill satsa på välfärdstjänsterna och på en bra omsorg för våra yngsta och våra äldsta. Vi vill avskaffa vårdnadsbidraget och vi vill ha en föräldraförsäkring där mamma och pappa delar på ansvaret för
barnen. Det måste också till barnomsorg på obekväm arbetstid, extra viktigt för kvinnodominerade LO-förbund där många inte jobbar dagtid.
Och vi måste ha en skola för alla. Där alla får utvecklas. Och en gymnasieskola som ger alla en möjlighet att studera vidare. Major Björklunds politik kanske fungerade på kaserngården. Men låt våra barn slippa
honom!
Mötesdeltagare!
Reinfeldts moderater har kallat sig för det nya arbetarpartiet. Men deras politik är varken ny eller arbetarvänlig. Det är samma gamla högerpolitik som förra gången, när Carl Bildt ledde in Sverige i
90-talskrisen.
Därför, kamrater, ska vi nu sätta kraft bakom våra krav på en offensiv politik mot krisen.
Därför ska vi visa att det finns alternativ till regeringens passivitet.
Därför ska vi tillsammans se till att vi senast i valet 2010 ger Fredrik Reinfeldt vad vi gav den förra högerregeringen – sparken!
* * *
Kamrater!
Vi kan påverka politiken, och det ska vi göra.
Vi har nu två viktiga val framför oss:
Om ett och ett halvt år har vi vårt val till riksdagen liksom till kommuner och landsting. Men redan den 20 maj kan man börja förtidsrösta i valet till Europaparlamentet den 7 juni.
Varför ska man rösta i Europavalet?
Mitt svar är det samma som när det gäller andra val:
Därför att på de ställen där det fattas beslut som handlar om vår vardag och vårt arbetsliv, där ska vi vara med!
Därför måste vi ha ett rött Europa.
Det finns de som säger att det inte gör någon skillnad vilka som styr i Bryssel. Det är inte sant. Även i Europaparlamentet handlar det om rött eller blått, vänster eller höger.
Den politiska färgen på parlamentet har betydelse.
Ska vi bygga ett högerns Europa, med fler låglönejobb och ökade klyftor?
Eller ska vi bygga löntagarnas Europa, med lika lön för lika arbete och minskade klyftor?
Låt mig ta några exempel:
* Det är en självklarhet för oss i arbetarrörelsen med likabehandling och med lika lön för lika arbete. Därför vill vi att EUs lagstiftning ändras så att vi slipper framtida Laval-fall.
Den fria förhandlingsrätten, konflikträtten och rätten att behålla den svenska kollektivavtalsmodellen måste gå före den fria rörligheten på den inre marknaden.
Vi vill därför att det i EUs lagstiftning införs ett socialt protokoll som bättre skyddar de fackliga rättigheterna. Och vi vill att dagens regler för arbetstagare som arbetar tillfälligt i annat EU-land, det
så kallade utstationeringsdirektivet, ska ändras för att garantera lika lön för likvärdigt arbete.
Högern säger nej.
* Vi vill att alla kvinnor ska ha rätt och möjlighet till egen försörjning genom arbete.
Därför måste barnomsorgen byggas ut i medlemsländerna. Dessutom ska heltidsarbete vara en rättighet och deltid en möjlighet.
Högern säger nej.
* Vi vill göra något åt arbetssjukdomarna, som är ett stort och allvarligt hälsoproblem i Europa, främst belastningsskadorna. Därför måste det förebyggande arbetet förbättras inom EU, bland annat genom att
löntagarnas inflytande stärks.
Högern säger nej.
* Vi vill sätta stopp för att företag ska få konkurrera med sämre arbetstidsvillkor för de anställda. Inget medlemsland ska få ställa sig vid sidan av de gemensamma arbetstidsreglerna.
Högern säger nej.
* Vi vill att löntagarna ska ha rätt att genomföra sympatiåtgärder för löntagare i ett annat land. En sådan rättighet ska gälla i hela EU
Högern säger nej.
* Vi vill att arbetskraftsinvandrarnas rättigheter respekteras. Miljontals människor lever idag utan uppehållstillstånd och deras utsatthet utnyttjas hänsynslöst. Ökad arbetskraftsinvandring till Europa måste
ske på ett ordnat sätt med full respekt för fackliga rättigheter.
Högern säger nej.
Vår viktigaste motståndare i valet den 7 juni är som vanligt högern och kapitalintresset. Men just i valet till Europaparlamentet finns det också en annan motståndare, en som egentligen är ännu farligare, och
det är en motståndare som högern nu hoppas mycket på.
Det handlar om det låga valdeltagandet.
Ett lågt valdeltagande ökar dessutom utrymmet för mörka krafter ur det förflutna som börjat göra sig hörda, i skuggan av arbetslöshet och otrygghet.
De är inte partier som andra. Deras strategi är att ställa grupper och människor mot varandra. De må heta Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna eller Nationalsocialistisk front. De må byta marschkängorna
mot lågskor och låta håret växa ut. Eller till och med klä ut sig i blåställ. Men kärnan är densamma.
Högerextremismens grund är att man inte anser att alla människor är lika mycket värda. Det finns alltid någon att peka ut, som ska misstänkliggöras. En gång var det judarna. Nu är det oftare muslimer dessa
grupper hetsar mot, eller romer, eller HBT-personer.
Men vi viker aldrig från övertygelsen om alla människors lika värde och lika rätt.
Därför är vi också tydliga med att vi aldrig kan samarbeta med partier som står för rasistiska värderingar, varken i kommunen, landstinget, i Sveriges riksdag eller i Europaparlamentet.
Idag på Första Maj står vi som en enad arbetarrörelse upp för människovärdet, mot rasism.
Vi gör det genom att kraftsamla för jobb, mot massarbetslöshet. Och vi ska bekämpa varenda tendens till främlingsfientlighet och diskriminering.
Det vore förödande om vi även denna gång får ett lågt valdeltagande bland löntagarna!
Då ökar rasisternas chanser.
Då släpper vi makten över framtiden till högerkrafterna.
Då ersätts människovärde av marknadsvärde.
Det måste vara lika självklart att rösta i Europavalet som att rösta i riksdagsvalet.
Och visst ska vi se till att valet den 7 juni blir en seger för den europeiska arbetarrörelsen!
* * *
Det är inte bara här i Skövde vi samlas idag för att fira arbetarnas högtidsdag. Vi samlas i hela vårt land och över hela världen.
Vi samlas i Frankrike, där fackföreningsrörelsen tillsammans med vänstern går ut på gator och torg för att protestera mot högerregeringen.
Vi samlas i Brasilien, där den tidigare metallordföranden Lula är president och tillsammans med sina tidigare fackliga kamrater nu bygger en demokratisk framtid i ett land som tidigare dominerades av
militärdiktaturer.
Och vi samlas i Sydafrika, där vårt systerparti ANC, med starkt stöd av fackföreningsrörelsen, förra veckan vann det tredje demokartiska valet sedan den rasistiska apartheidregimen störtades.
Men vi kan inte samlas överallt.
Tänk er att polisen skulle komma och gripa oss här för att vi demonstrerar. Tänk er att vi som är fackligt aktiva skulle hamna i fängelse.
Det finns länder där möten som de här anses brottsliga. Där demonstranter grips och fängslas och där fackligt aktiva misshandlas eller rentav mördas.
Låt mig berätta om Lorna Redell Jackson, Kamal Abbas och Marco Tulio Ramirez.
Lorna Redell Jackson är ordförande för metallfacket vid ett företag i Honduras. Tillsammans med andra styrelsemedlemmar i fackklubben utsattes hon i höstas för allvarliga dödshot via telefon och SMS. Lorna och
hennes kamrater har också blivit hotade av beväpnade män vid två tillfällen. Sedan dess håller de sig gömda tillsammans med sina familjer.
Kamal Abbas var generalsekreterare för en facklig landsorganisation i Egypten. Den 11 oktober 2007 dömdes han till ett års fängelse. Hans brott var att anklaga en medlem av regeringspartiet för korruption.
Domen föll trots att anklagelserna visade sig vara korrekta
Marco Tulio Ramirez var företrädare för bananarbetarnas fackliga organisation i Guatemala. Den 4 september 2007 sköts han till döds av okända gärningsmän. De maskerade attentatsmännen lämnade hans sargade
kropp på gatan.
Dessa fackliga kamrater är bara tre exempel från den årliga rapport om kränkningar av fackliga rätigheter som ges ut av vår Internationella Fackliga Samorganisation, IFS. Den senaste rapporten tar upp
tusentals fall där fackligt aktiva trakasserats, fängslats, misshandlats eller mördats, enbart på grund av sitt fackliga arbete.
Det finns en orsak till att detta sker.
Fackföreningar i alla länder är kamporganisationer. Vi kräver anständiga jobb till rimliga löner och arbetsvillkor liksom full respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Vi driver på våra regeringar
att föra en politik för en rättvis fördelning av samhällets resurser.
Och att den fackliga solidariteten kan vara en stark samhällsförändrande kraft har vi många exempel på, ett av dem är i krigets Mellanöstern. Där stödjer LO sedan länge ett samarbete mellan de fackliga
centralorganisationerna i Palestina och Israel. Ett samarbete som tar tid och kräver tålamod, men som bidrar till att bygga broar för fred och försoning.
Och just för att facket är en kraft som kan förändra så finns det många som ser fackföreningar som ett hot.
Våra krav kan låta självklara men de utmanar starka krafter. Diktaturer, oavsett om de kallat sig höger eller vänster, har alltid skrämts av tanken på fria fackföreningar. Våra krav utmanar de som tjänar
pengar på att utnyttja och förtrycka löntagarna.
Listan över länder som kränker de fackliga rättigheterna är skamligt lång. Det visar att fackföreningsrörelsen och andra krafter som arbetar för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter av många uppfattas
som ett hot, men framför allt att vi behövs!
Därför sänder vi idag, på arbetarnas Första Maj, en solidaritetens hälsning till alla de av våra kamrater som tvingas att leva under förtryck och diktatur.
För vi samlas idag över hela världen för alla människors frihet och hela världens fred.
Men vi samlas också för att vi tar strid.
Vi samlas för att ta strid mot dem som förföljer och förtrycker fackligt och politiskt aktiva.
Vi samlas för att vi tar strid mot dem som profiterar på krig och konflikter.
Och vi samlas för att vi ska ta strid mot dem som sätter marknadsvärdet före människovärdet!
* * *
Kamrater.
Arbetarrörelsens värderingar kan beskrivas ganska enkelt.
Vi vill ha ett samhälle där alla har rätt till ett arbete.
Ett samhälle där människor får växa och utvecklas på jobbet, inte där de skadas eller blir sjuka av dålig arbetsmiljö.
Ett samhälle där det inte är plånbokens storlek som avgör vilken vård du får när du blir sjuk, eller vilken omsorg dina barn har tillgång till.
Ett samhälle vars äldreomsorg ger trygghet och värdighet åt våra äldre.
Ett samhälle där ingen diskrimineras på grund av kön, etnicitet eller sexuell läggning.
Vi ger aldrig vika när det gäller grundsynen om allas lika värde och rätt.
Den kampen ska vi alltid föra. Och vi måste vara många som deltar i det arbetet.
Vi ska stoppa högerpolitiken, här hemma och ute i Europa, för det är höger och vänster det handlar om, både i Europavalet och i vårt riksdagsval.
Det är vi som har framtidstro.
Få har uttryckt denna framtidstro så bra som Olof Palme, vid sin sista partikongress 1984:
”Nu ska vi ut och agitera! Tänk vad fantastiskt roligt det ska bli att gå ut på arbetsplatserna, på byggena, på torgen, in i butikerna, trappuppgångarna och parkerna och säga: detta är socialdemokratisk
politik! Med den politiken ska vi bygga en bättre framtid med arbete, rättvisa och fred. Det känns fint att vara socialdemokrat!”
Olof Palmes ord gäller fortfarande. Nu ska vi ut i den valrörelse som redan börjat!
Och vi kommer att se till att det blir ett rött Europa den 7 juni i år och ett rött Sverige den 17 september 2010!
Tack ska ni ha!