Publicerad på Dagens Samhälle 12 juni 2017
EU-kommissionen har genom sin vitbok om EUs framtid öppnat upp för en diskussion som man hoppas ska leda fram till tydliga reformförslag innan valet till Europaparlamentet 2019. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att kampen för ett socialt EU och i synnerhet kampen mot social dumping och osund konkurrens är en ödesfråga för hela EU-samarbetet. Om EU inte kan säkra medborgarnas grundläggande rättigheter, likabehandling av arbetstagare och principen om lika lön för lika arbete, kommer fler människor i fler medlemsländer att vända det europeiska projektet ryggen.
Fortsatt stöd för fri rörlighet på EUs inre marknad kräver anständiga arbetsvillkor. En orättvis konkurrens med löner och arbetsvillkor, leder till att människor pekar finger mot dem som tar sig till andra EU-länder att försörja sina familjer, istället för mot alla de oseriösa och halvkriminella företag som hänsynslöst utnyttjar dessa människor.
I grunden handlar det om vad som ska anses vara acceptabla hinder för EUs fria rörlighet av tjänster. Vårt krav är att nationella kollektivavtal och likabehandling ska gälla för alla som arbetar på samma nationella arbetsmarknad, även de som tillfälligt utstationeras från ett annat EU-land för att utföra en tjänst.
Ett sådant krav är naturligtvis ett hinder för den fria rörligheten, nämligen för de företag som vill konkurrera med usla löner och arbetsvillkor. Men det är ett hinder som måste vara tillåtet om EU-samarbetet ska vara socialt acceptabelt.
Vi välkomnar att EU-kommissionen har skiftat fokus från en ensidig åtstramningspolitik, som allvarligt skadat såväl eurozonen som övriga EU, till en mer socialt hållbar politik. Förslaget till en europeisk pelare för sociala rättigheter är ett exempel på detta. Men det är inte tillräckligt. EU är redan idag en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Hur vi reglerar denna marknad påverkar vilka grupper i samhället som blir vinnare och förlorare. Detta avgör också om samarbetet blir socialt acceptabelt eller inte. Om EUs regelverk underlättar eller i värsta fall tvingar fram konkurrens med löner och arbetsvillkor har EU ingen framtid. Det är om detta debatten om det sociala Europa bör fokusera på.
Vårt krav är tydligt. Tillsammans med ledarna för socialdemokraterna i Tyskland, Österrike och Sverige enades vi 2016 om att vi behöver en ändring av EUs fördrag för att stärka grundläggande mänskliga rättigheter, däribland föreningsrätten. Vi kräver att ett socialt protokoll fogas till fördraget som tydligt slår fast att de ekonomiska friheterna på den inre marknaden inte ska innebära borttagande av alla hinder. Likabehandling av arbetstagarna, oavsett nationalitet, ska garanteras.
- Det sociala protokollet ska tydliggöra att varken EUs ekonomiska friheter eller konkurrenslagstiftning ska överordnas grundläggande rättigheter. I händelse av konflikt ska de sistnämnda ha företräde.
- Skyddet för föreningsrätten och rätten till kollektiva förhandlingar, inklusive rätten att vidta stridsåtgärder, måste stärkas inom EU. All EU-lagstiftning och alla policydokument måste respektera fackliga fri- och rättigheter samt principen om likabehandling av arbetstagare.
- En definition av EU-fördragens målsättningar om sociala framsteg och en social marknadsekonomi bör skapas, som bland annat slår fast att detta innebär starka rättigheter för arbetstagare och exkluderar konkurrens på bekostnad av löner och arbetsvillkor.
Detta är ett absolut krav från den europeiska fackföreningsrörelsen. Vid vår kongress i Paris 2015 enades vi om att Europafacket kommer motsätta sig kommande ändringar av EUs fördrag som inte innehåller en stärkning av fackliga rättigheter genom ett socialt protokoll.
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande
Erich Foglar, ordförande Österrikes fackliga centralorganisation
Reiner Hoffman, ordförande Tysklands fackliga centralorganisation