Publicerad i Aftonbladet den 6 december 2010.
Sedan 1968 har föreningen Ny gemenskap erbjudit mat och viloplats för den som behöver stöd för att ta sig genom vardagen. Ny gemenskap startade som en vision om ett annorlunda samhälle, en gemenskap där ingen åsidosätts, där alla accepteras och ingen kallas avvikande. I vår öppna verksamhet på Kammakargatan i Stockholm har vi kunnat se hur samhället förändrats.
I slutet av 1960-talet och under 1970-talet var det främst hemlösa äldre män som besökte Ny gemenskap. Under 1980-talet kom allt fler personer med svåra missbruksproblem till oss, samtidigt tog vi också emot många som tidigare bott på institutioner inom mentalvården.
I dag har trycket ökat dramatiskt och vi tar emot helt nya grupper, som kommer till oss för att få ett mål mat, kläder eller en säng att vila i. Till Kammakargatan kommer i dag arbetskraftsinvandrare från
Östeuropa sida vid sida med arbetslösa, människor som utförsäkrats från sjukförsäkringen och psykiskt långtidssjuka med mycket låga pensioner. Många av dem har det gemensamt att de inte har råd med mat för dagen.
Det vi ser är en del av en större samhällsförändring där klyftorna ökar och samhällets stöd till den som hamnar i en svår situation i livet minskar. Vi som är med i föreningen Ny gemenskap känner en stark oro
över den utvecklingen. Sverige har blivit ett tvåtredjedels-samhälle där allt för många lämnas efter.
LOs studier av inkomstutvecklingen i Sverige visar på kraftigt ökade klyftor. Främst är det klyftan mellan de som har ett arbete och de som saknar arbete som ökar. Andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och
pensionärer har ökat kraftigt de senaste åren. Under 2008 levde nästan var femte sjuk, arbetslös eller pensionerad i ett hushåll med låg inkomst. Även bland unga arbetarkvinnor ökar fattigdomen dramatiskt.
Utvecklingen visar tydligt hur dagens politik ökat otryggheten. Priset betalas av dem som drabbats av sjukdom eller arbetslöshet. Många av dem som utförsäkrats från sjukförsäkringen kämpar i dag för att klara sina boendekostnader samtidigt som de känner en stark stress av på grund av kraven från Försäkringskassan. Vi ser också hur arbetslösa hamnar i olika typer av missbruksproblem på grund av de tuffare villkor de lever under. I dag kommer båda de här grupperna till oss för att få hjälp med mat och kläder, men inte minst för att få ett välkomnande. Ensamheten i utanförskapet är det som tär mest.
Inom nätverket Resurs känner vi samma oro inför de ökande klyftorna. Resurs är ett nätverk som startades 2008 som en reaktion på det hårda samhällsklimatet mot sjuka och utsatta i allmänhet och de nya
sjukförsäkringsreglerna i synnerhet. Vi ser i dag hur alltför många i princip står helt utan ersättning från sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det rör sig om personer som blivit sjuka tidigt i
livet eller varit i så dåligt skick att de inte klarat av att anmäla sig till Arbetsförmedlingen i samband med arbetslöshet.
Tidigare kunde man vid långvariga sjukdomstillstånd såsom allvarliga sjukdomar, olyckor eller psykisk sjukdom få tidsbegränsad sjukersättning på garantinivå. I dag då denna ersättningsform tagits bort finns
bara varaktig sjukersättning kvar att ansöka om, men de krav som ställs innebär att väldigt få kan erhålla ersättningen. Denna grupp står således nästan helt utanför sjukförsäkringen och hänvisas till att söka
försörjningsstöd.
Vi vill se en politik som minskar klyftorna i samhället, inte ökar dem. Då krävs en sjukförsäkring som faktiskt ger trygghet, inte knuffar ut svårt sjuka. Då krävs stöd och hjälp för att den som blir sjuk
eller förlorar sitt arbete ska kunna komma tillbaka till arbetslivet. Då krävs att även psykiskt långtidssjuka får stöd och daglig sysselsättning i kommunerna.
De människor som kommer till Ny gemenskap vill helst av allt ha ett jobb och en egen försörjning. Samhället måste ta ansvar för att rusta dem så att de kan komma tillbaka till arbetslivet.
I dag har det arbetsmarknadspolitiska stödet till personer med nedsatt arbetsförmåga fått stryka på foten. Om fler fick möjlighet att få en lönebidragsanställning och om arbetsgivare kunde få ersättning för
att ta emot personer som behöver arbetsträna utan tidspress skulle förmodligen många fler kunna komma tillbaka till arbetslivet. Om de fasta tidsgränserna i sjukförsäkringen skrotades och ersattes med en rätt till stöd och rehabilitering skulle ytterligare fler kunna komma tillbaka.
Detta handlar inte om några utopier, förändringarna är fullt möjliga att genomföra. Men då krävs politisk vilja och att vi tillsammans, myndigheter, arbetsgivare och fackliga organisationer, tar vårt ansvar
för att skapa ett samhälle med plats för alla.
Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande
Jenny Fjell, läkare och initiativtagare till nätverket Resurs
Anna Malmqvist, platschef Ny Gemenskap