Publicerad i Sydöstran 22 mars 2021
LO-förbundens medlemmar kan sällan arbeta hemma. De utsätts dagligen för smittan, i sjukvård och handel, i kollektivtrafik och på förskolor.
Det bekräftas inte minst av LO:s rapport ”Vi som inte jobbade hemma” som visar att det är arbetarkvinnor som får betala det högsta priset när det gäller både hälsa och ekonomi. Det är tyvärr inte förvånande, men det gör mig riktigt upprörd. Upprörande är också att de sällan får mer än applåder - trots att alla vet att de får samhället att rulla.
Ändå finns det flera ljusglimtar som jag väljer att ta med mig när jag summerar mina första åtta månader som LO:s andre vice ordförande. För under året med pandemin har jag sett så mycket vilja och styrka hos fackligt aktiva att jag är övertygad om att det finns en väg framåt. Som gör att vi kommer ur det här starkare tillsammans.
Låt mig ge några exempel: Skyddsombud har slagit larm när arbetsgivarna misslyckats med att skydda arbetskamrater. De har ställt krav, hållit ihop och fått igenom förbättringar på jobbet. I flera kommuner har fackligt aktiva stoppat förslag om privatiseringar av hemtjänsten. Förtroendevalda har genom snabb omställning till ett digitalt arbetssätt arrangerat möten och kurser. Idéer har utbytts och nya projekt har startats.
Jag skulle kunna rada upp exempel i all evighet, och då har jag inte ens nämnt alla som dagligen för kampen mot pandemin genom att fylla butikerna med varor, ta hand om äldre och se till att kollektivtrafiken rullar.
Under året har också fler insett att vill du skapa bättre förhållanden på jobbet, i samhället och i hela världen, så måste du organisera dig i facket. Vid årsskiftet hade LO:s 14 medlemsförbund fått 22 320 nya medlemmar. Senast LO växte så mycket var 1985. Då var jag två år.
Såklart står vi inför enorma utmaningar. Arbetsgivare, myndigheter och ytterst regeringen måste agera för att skydda fler än den medelklass som kan jobba hemma. Sjukförsäkringen behöver repareras, heltiderna bli fler och jobben tryggare. Fackförbunden måste nå ut till dem som ännu inte känner till värdet av att var med i facket och jobba för att behålla dem som nyss blivit medlemmar.
Trots detta känner jag en otrolig styrka i den kraft jag ser hos alla fackligt aktiva och medlemmar. Vi vet att samhället inte fungerar utan oss – varken i kris eller vardag. Det ska vi lyfta när vi framöver ställer krav på det bättre arbetsliv som vi både behöver och drömmer om.
Lisa Bengtsson, LOs andre vice ordförande