Publicerad i Svenska Dagbladet 5 februari 2013
För den som vill skapa osäkerhet är det enkelt att klä politisk ideologi i juridisk dräkt. Men det är inte jurister som avgör hur den svenska välfärdssektorn ska utformas, det är politikerna, skriver de fackliga juristerna Claes-Mikael Jonsson och Dan Holke.
När arbetsgivarorganisationen Almega i dag inleder en motoffensiv mot LOs förslag till att begränsa vinster i välfärden, tar de hjälp av påstådda EU-rättsliga krav. Då finns det all anledning att erinra om vilka förpliktelser som egentligen följer med EU-medlemskapet.
Vad som är gällande rätt i Sverige är inte längre självklart. Det nationella politiska handlingsutrymmet begränsas av EU:s bestämmelser. I praktiken är ingen lagstiftning helt fredad eftersom EU-rätten har företräde framför svensk lag. Men i mötet mellan EU-rätten och nationell rätt är handlingsutrymmet nästan alltid större än vad många vill få oss att tro.
EU-rättens krav är ofta dunkla. Bakom diffusa begrepp som ”potentiellt” och ”proportionellt”, som används när rätten till fri rörlighet ska prövas i EU-domstolen, finns ett omfattande utrymme för värderingar. För den som vill skapa osäkerhet om rättsläget i Sverige är det därför enkelt att klä politisk ideologi i juridisk dräkt.
Från näringslivet vill man ofta förmedla en bild av att Sverige inte längre kan välja hur välfärdssektorn ska organiseras. Men påståenden om att EU-rätten förbjuder lagstiftning som syftar till att begränsa vinstutdelning i välfärden – som LO och flera politiska partier föreslagit – bygger på kraftiga överdrifter och rena vantolkningar.
Välfärden är en nationell angelägenhet. Sverige har inte lämnat ifrån sig någon kompetens till EU vad gäller socialförsäkringar och välfärdssektorn. Det innebär inte att förpliktelser inom ramen för EU-samarbetet saknar betydelse.
Rätten till fri rörlighet för tjänsteföretag kan aktualiseras inom välfärdssektorn, vanligtvis i samband med kommunernas eller myndigheternas upphandling. Men när det gäller vård, skola och omsorg är det normalt reglerna om etablering som blir aktuella eftersom den typen av verksamhet kräver kontinuitet och stadigvarande närvaro i landet. Vid etablering gäller svenska regler fullt ut.
EU-samarbetet vilar på en kompromiss mellan europeisk överstatlighet och nationell suveränitet. EU ska ha beslutanderätt på frihandelns område. På välfärdsrelaterade områden däremot är tanken att medlemsstaterna i hög grad ska vara självständiga.
Frågor med hög politisk, social och ekonomisk sprängkraft ska hanteras inom ramen för medlemsstaternas demokratiska system. Välfärdsrelaterade frågor, men även skatter och arbetsmarknadsfrågor, utgör kärnan i den nationella demokratin. Det är ytterst dessa frågor som får människor att gå och rösta.
Hur dessa intressen ska balanseras är inte alltid givet. Med tiden har EU-domstolen vidgat sin och EUs kompetens till områden som tidigare ansågs ligga tryggt inom medlemsstaternas självbestämmanderätt. Men domstolen är fortfarande påtagligt försiktig när det handlar om överstatliga krav inom välfärdssektorn.
Det nationella handlingsutrymmet påverkas av medlemsstatens eget agerande.
Gällande rätt i Sverige växer fram i motstånd och lojalitet med EU-rätten. Svenska politiker måste därför ha en kritisk och aktiv hållning till vad som påstås vara EU-rättens krav.
Oförutsägbarheten och dynamiken är stor. Att låta demokratin begränsas av juridisk hörsägen är en allvarlig sak. Inga frågor är avgjorda förrän EU-domstolen har uttalat sig, men även då, efter en dom, finns ofta ett betydande utrymme för olika handlingsalternativ.
Domstolens praxis hittills visar att det är fullt tillåtet för medlemsstaterna att bestämma att företag inom välfärdssektorn inte ska få dela ut vinst.
Ofta är det jurister som tolkar det nationella handlingsutrymmet och inte sällan framställs detta som en objektiv vetenskap. Men faktum är att den som ska fastställa EU-rättens krav, och därmed det politiska handlingsutrymmet nationellt, medvetet eller omedvetet utesluter möjliga alternativ.
De jurister som med bestämdhet säger sig veta var gränserna går riskerar att begränsa även det demokratiska handlingsutrymmet och möjligheten till politiska val. Även om vi själva är jurister anser vi inte att det är jurister som ska avgöra hur den svenska välfärdssektorn ska utformas.
Motstånd handlar om att använda det nationella handlingsutrymmet. Lojalitet handlar om att värna frihandeln. Det är nödvändigt att svenska politiker hittar en balans mellan lojalitet och motstånd mot EU-rättens krav och har en kritisk hållning till uttolkare av EU-rättens krav. Det finns rikligt med falska profeter.
Avslutningsvis, när det gäller det förslag till begränsning av vinstuttaget i välfärden som lagts fram av LO, vill vi förtydliga att höjd tagits för eventuella EU-rättsliga krav. I det förslaget likabehandlas naturligtvis de utländska aktörer som har för avsikt att vara verksamma i den svenska välfärdssektorn med svenska aktörer.
CLAES-MIKAEL JONSSON, jurist LO
DAN HOLKE, chefsjurist LO-TCO Rättsskydd