Publicerad på Dagens Arena 21 augusti 2014
I dag presenterar LO:s projekt ”Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik” en rapport med ny statistik från SCB som visar att nästan en fjärdedel av befolkningen mellan 16 och 64 år har varit arbetslösa åtminstone någon gång under de senaste fem åren.
Det är en anmärkningsvärt hög andel som motsvarar cirka 1,4 miljoner personer. Samtidigt har långtidsarbetslösheten ökat kraftigt under senare år. Detta ger en ny och delvis annan bild av arbetslösheten och arbetslöshetsriskerna än den ögonblicksbild från AKU som vi är vana vid. Statistiken visar också att det är stora och breda samhällsgrupper som lever och arbetar med risken att bli arbetslösa. Detta bör styra åtgärderna mot arbetslösheten.
Den höga arbetslösheten är vår tids största problem. En avgörande fråga är därför om vi bygger system för att hantera de stora arbetslöshetsriskerna och osäkerheten bland arbetstagarna? Svaret är nej. En förklaring är att attityden, inte minst bland politiker, till arbetslösheten och dess orsaker tycks ha förändrats.
Det som tidigare sågs som ett samhällsproblem beskrivs i dag alltmer som ett individuellt problem där det är de drabbades eget ansvar att hålla sig anställningsbara, anpassliga och flexibla till de anställningar som erbjuds. Bakgrunden är en bild av att det nästan enbart är ”utsatta grupper” eller enbart drabbar andra, och att det saknas tillräckliga ekonomiska drivkrafter att vilja arbeta. Denna felaktiga syn hindrar andra och mer effektiva insatser mot arbetslösheten.
Strukturomvandlingen, där jobb ständigt skapas och försvinner, och en hög rörlighet på arbetsmarknaden är i grunden positivt om detta inte skapar stor rädsla för vad som händer när man förlorar jobbet. En hållbar arbetslinje tar därför fasta på att trygghet är en förutsättning för förändring och förnyelse. Tryggheten består både av ett starkt inkomstskydd och goda möjligheter till stöd och omställning för att kunna ta de nya jobb som växer fram. Då fungerar inte en politik som bygger på att löntagarna ska förmås acceptera lägre löner och otrygga anställningar med sämre utvecklingsmöjligheter – bland annat genom att låta arbetslöshetsförsäkringen förfalla.
När erfarenheterna av arbetslöshet är omfattande och arbetslöshetsriskerna stora behövs både förebyggande insatser för att undvika arbetslöshet och rustande insatser för att stödja arbetslösa tillbaka i arbete. Vid sidan av att stimulera efterfrågan på arbetskraft består byggstenarna i en sådan politik bland annat av:
- Goda möjligheter till lärande i arbetet oavsett anställningsform eller avtalad arbetstid
- Kraftigt förbättrad inkomsttrygghet genom att höja taket och förbättra villkoren i en arbetslöshetsförsäkring för alla
- Investeringar i en aktiv och kompetenshöjande arbetsmarknadspolitik med utbyggd arbetsmarknadsutbildning
- Fler platser och generösare studiefinansiering inom vuxenutbildningen
När stora och breda samhällsgrupper drabbas av arbetslöshet är det inte rimligt att anta att alla först och främst behöver starkare ekonomiska incitament att arbeta. Tvärtom är normen att arbeta är stark i Sverige. Men tyvärr har denna syn ändå en stor inverkan på regeringens politik där ledorden är att ”det ska löna sig mer att arbeta”, inte minst genom att göra det allt svårare ekonomiskt och socialt att vara arbetslös. Satsningar på andra åtgärder lyser med sin frånvaro.
Dagens svenska arbetslinje är varken modern eller hållbar och klarar inte att hantera den höga arbetslösheten eller de omfattande arbetslöshetsriskerna och den otrygghet den för med sig.
Thomas Carlén, LO-ekonom