Det har alltid varit viktigt för ett litet land som Sverige att ligga i framkanten och det gäller än mer i globaliseringens tidevarv. Den svenska arbetsmarknadsmodellen har visat sig klara en ständig
strukturomvandling. Det har skett med stöd av starka parter på arbetsmarknaden som tagit sitt ansvar för att reglera arbetsmarknadens villkor i kollektivavtal, medan staten har bidragit med aktivt stöd vid
förändringar.
Sverige har därmed lyckats väl med att förena samhällsekonomisk effektivitet och trygghet för den enskilde. OECD har de senaste åren visat stort intresse för Sverige och de andra nordiska länderna. Det som
kännetecknat den nordiska modellen, generös ersättning vid arbetslöshet, en aktiv arbetsmarknadspolitik och starka organisationer på arbetsmarknaden som kan bidra med en väl fungerande lönebildning, har vunnit
erkännande långt utanför våra länders gränser.
Men nu är regeringen på väg att montera ner detta bit för bit. Arbetsmarknadsutbildningen är nere på historiskt låga nivåer. Det finns nästan inga åtgärder som syftar till att rusta den som är arbetslös till
att klara ett nytt arbete. Vad betyder det för möjligheten till framtida tillväxt och ökad sysselsättning?
Från många företag hör vi att den största flaskhalsen för fortsatt expansion är tillgången på skickliga yrkesarbetare, som t ex plåtslagare och svetsare. Arbetsförmedlingen bekräftar i sina prognoser att det
kommer att vara brist på dessa yrkeskategorier i hela landet under de närmaste åren. Vad gör då samhället för att undvika att den typen av flaskhalsar uppstår? Arbetsmarknadsutbildningarna har prioriterats
ned. I Västmanland är det nu bara 360 av ca 4 500 arbetslösa som går någon form av arbetsmarknadsutbildning. Av de drygt 1 200 arbetslösa ungdomarna i Västmanland är det endast 60 som går i
arbetsmarknadsutbildning.
Samtidigt som arbetsmarknadsutbildningarna skurits ned, har också vuxenutbildningen bantats. Idag är möjligheten till yrkesutbildning begränsad om man har passerat tonåren, också till arbeten där det råder
stor brist på yrkesutbildade arbetstagare. Eftersom vuxenutbildning är en kommunal angelägenhet, är det sällan rationellt för en enskild kommun att investera i dyrare yrkesutbildningar, även om det skulle vara
bra för regionen som helhet.
LO anser att det är viktigt att samhället tar ett större ansvar för såväl den gymnasiala som den eftergymnasiala yrkesutbildningen. Det kan inte vara företagen som ska ta huvudansvaret för den grundläggande
yrkesutbildningen. Det behövs en tydligare nationell styrning och dimensionering av yrkesutbildningarna för att möta efterfrågan på arbetskraft.
Möjligheten till omställning är en viktig förutsättning för ett föränderligt arbetsliv. Därför måste såväl arbetsmarknadsutbildning som vuxenutbildning bli bättre och mer omfattande. Samtidigt måste
möjligheterna till lärande och utveckling i arbetet förbättras. Vart tog alla visioner om livslångt lärande vägen?
I en globaliserad värld med ständig omvandling är det ännu viktigare att den enskilda människan känner trygghet i förändringen. Det är bra för såväl individen som för samhället.
Ska Sverige kunna fortsätta att vara lika framgångsrikt som hittills, så krävs det att regeringen omprövar sin syn på såväl arbetslöshetsförsäkringen som yrkesutbildningen och därmed möjligheten till
omställning.
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande