Publicerad på wwwvt.se/debatt 8 mars 2012
På internationella kvinnodagen den 8 mars förtjänar det att påminna om att Sverige utvecklats till ett av världens mest jämställda länder, bara under min levnadstid. Men än återstår mycket att göra.
När jag var barn var kvinnor en reservarbetskraft – idag står kvinnorna för 48 procent av arbetskraften. Men kvinnor jobbar fortfarande i hög utsträckning deltid, ofta mot sin vilja och ofta i osäkra anställningar.
När jag var ung togs sambeskattningen av gifta par bort, en av de viktigaste reformerna för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Och när jag fick mitt första barn började barnomsorgen byggas ut och föräldraförsäkringen kom till.
Men även om de särskilda kvinnolönerna – löner som innebar att kvinnor hade lägre lön för att de var kvinnor – försvann vid den tiden jag gick ut i arbetslivet, har kvinnor alltjämt lägre lön än män. Trots en positiv utveckling och många reformer råder än i dag en omfattande värdediskriminering på arbetsmarknaden, vilket innebär omotiverade skillnader i lön mellan yrken som kan antas vara av lika värde och svårighetsgrad. Skillnaden i värdering av typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken är uppenbar – kvinnodominerade yrken nedvärderas systematiskt.
Ju fler kvinnor som arbetar i en bransch, desto lägre lön. Så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Som facklig organisation har vi ett stort ansvar för att driva en lönepolitik som leder till jämställda löner.
Den solidariska lönepolitiken har under flera decennier haft stor betydelse för kvinnors löner. I början av 1970-talet hade kvinnorna i genomsnitt mindre än 70 procent av mäns löner. Genom systematiska låglönesatsningar hade det vid mitten av 1980-talet ökat till drygt 85 procent av männens lön. Därefter avstannade den positiva utvecklingen, ett bevis på att det inte räcker att ha fokus på de lägst avlönade. En politik för jämställda löner kräver en medveten satsning också på de kvinnodominerade jobb som har ett högre löneläge.
I de senaste avtalsrörelserna har LO därför genom samordnade förbundsförhandlingar börjat bekämpa den värdediskriminering som drabbar kvinnligt dominerade branscher och yrken. Även här krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete. Mellan år 2000 och 2010 lyckades vi på så sätt höja kvinnornas lön från 85 till 88 procent av männens löner.
Även i årets avtalsrörelse är satsningen på jämställda löner central. Utöver generella lönekrav och låglönesatsningar, kräver vi ett extra löneutrymme som träffar LO-förbundens kvinnodominerade avtalsområden. Steg för steg ska vi nå lika lön för likvärdigt arbete.
Förutsättningen för att vi ska lyckas är att det finns en acceptans över förbundsgränserna för att de förbund med kvinnodominerade avtalsområden får ställa högre lönekrav. Samordnade förbundsförhandlingar, där samtliga LO-förbund står upp för gemensamma lönekrav, är utgångspunkten.
Bara så kan vi få bort de osakliga löneskillnader som finns mellan yrkesområden som domineras av kvinnor och de som domineras av män. I årets avtalsrörelse tar vi ännu ett steg.
Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande