Publicerad i Dagens nyheter 29 maj 2021
Grunden för alla starka samhällen är jämlikhet. Genom en generell välfärd, breda trygghetssystem och en stark fackföreningsrörelse har vi socialdemokrater byggt Sverige till att bli ett av världens mest jämlika länder
Men de senaste årtiondena har inkomstklyftorna ökat i Sverige, liksom i många andra västländer. Under alliansåren förstärktes den negativa utvecklingen genom aktiva politiska beslut. Den halvan av befolkningen som har de lägsta inkomsterna har ökat sin ekonomiska standard med drygt hälften sedan 90-talets början, men de 10 procenten med högst inkomster har mer än fördubblat sina inkomster och den rikaste procenten har ökat sina inkomster mer än trefaldigt. Resultatet är ökade inkomstskillnader.
Att ojämlikheten ökar beror framför allt på att kapitalinkomsterna har ökat i toppen. Samtidigt omfördelar vi mindre genom våra skattesystem och transfereringar. Otryggheten på arbetsmarknaden har ökat. Parallellt med detta har ett systemskifte skett inom välfärden med privatiseringar och vinstjakt som riskerar att urholka välfärdens omfördelande kraft.
Växande klyftor hotar tillit och sammanhållning. Ojämlikhet kan öka risken för att auktoritära och populistiska krafter får fäste.
Särskilt alarmerande är hur växande ojämlikhet drabbar barns uppväxtvillkor. Föräldrarnas bakgrund har fått allt större betydelse för barns möjligheter att klara skolan. Barn som växer upp med en betydligt lägre ekonomisk standard än övriga samhället löper stor risk för ohälsa och arbetslöshet senare i livet.
Förutom de orättvisor mellan människor som ökade klyftor innebär hotar ojämlikhet även vårt välstånd. När rikedom koncentreras till en liten elit, tenderar pengarna att läggas på hög snarare än att konsumeras. Att en ensamstående undersköterska tack vare höjt underhållsstöd har råd att köpa nya vinterskor till barnen är inte bara bra fördelningspolitik. Det är också mer rationell ekonomisk politik än att motsvarande belopp används för att sänka skatten för de allra rikaste.
Mycket av ojämlikheten beror på politiska beslut – eller avsaknad av politiska beslut. Men det visar också att politiken har makten att vända utvecklingen. Trots en högermajoritet i Sveriges riksdag har vi socialdemokrater beslutat om att höja pensionerna för de som slitit ett långt yrkesliv genom pensionstillägget, höjt barnbidraget och gjort rekordstora tillskott till välfärden. Men vi vill göra mer. Därför tillsatte Socialdemokraternas partistyrelse 2019 en arbetsgrupp med uppdrag att lämna förslag för att långsiktigt minska inkomstklyftorna i Sverige. Några av våra slutsatser är:
1. Alla barn måste ges jämlika förutsättningar för att färdas väl genom livet. Det kräver både minskade inkomstklyftor och högre likvärdighet och kvalitet i utbildningen. Arbetet måste börja redan i förskolan och fortsätta genom hela utbildningens gång. Samhällets förmåga att stötta alla barn och utjämna skillnader i uppväxtvillkor är tätt förknippat med utbildningssystemets förmåga att verka kompensatoriskt. Dagens skolval spär på effekterna av bostadssegregation och ojämlikhet och behöver därför reformeras i grunden. Vinstjakten ska stoppas.
2. Alla som kan jobba ska jobba. Jobbpolitik är jämlikhetspolitik. Att fler har jobb med bra villkor och lön stärker inte bara enskilda utan hela samhället. I dagsläget saknar många arbetslösa fullgjord gymnasieutbildning och bland långtidsarbetslösa är utrikesfödda överrepresenterade. Det kräver stärkt integration och en mer aktiv arbetsmarknadspolitik som möjliggör omställning och utbildning till bristyrken. SFI, yrkesvux och arbetsmarknadsutbildningar måste stärkas och byggas ut, liksom möjligheten att anvisa arbetslösa till reguljär utbildning.
3. Välfärden behöver stärkas. En stark välfärd som finansieras efter bärkraft och fördelas efter behov är vårt starkaste verktyg för ökad jämlikhet men har urholkats av årtionden av privatiseringar och avregleringar. Under pandemin har det blivit uppenbart för allt fler att välfärden står inför stora utmaningar. Framför allt visade sig äldreomsorgen inte vara tillräckligt rustad. I en tid när både antalet och andelen över 80 år ökar kommer det att krävas mer resurser men också en politik som säkerställer att skattepengar används till det som de är avsedda för. Behoven ska styra – vård, skola och omsorg ska inte vara en marknad.
För att möta framtidens behov av välfärd borde statsbidragen räknas upp årligen i relation till pris- och löneutvecklingen. Det skulle stärka välfärden och ge kommuner och regioner långsiktiga planeringsförutsättningar. Det är också tydligt att arbetsvillkoren behöver förbättras. Ett mål om att andelen tillsvidareanställda på heltid i välfärden inte får understiga 90 procent bör införas. Det skulle höja kvaliteten i välfärden och samtidigt gynna den ekonomiska jämställdheten.
4. Öka omfördelningen. Sveriges ekonomiska elit har i snitt inkomster som är 60 gånger högre än en genomsnittlig industriarbetarlön. Under den moderatledda regeringen infördes skattesänkningar och subventioner på hundratals miljarder, som delvis finansierades genom att inkomstskyddet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom försämrades. Att samhällets allra rikaste har råd att bidra mer till välfärden är uppenbart.
En miljonärsskatt bör därför införas, som träffar de med stora förmögenheter men undantar bostäder och kombineras med ett tak. En bredare översyn av skattesystemet för att stärka principen om skatt efter bärkraft är nödvändig. Inkomstskyddet i socialförsäkringarna behöver stärkas – inte minst behöver taket i a-kassan höjas för att täcka fler löntagare. Ett långsiktigt arbete krävs för att höja pensionerna samtidigt som vi ser till att stärka ekonomin för dagens pensionärer.
Att vända en utveckling som pågått under flera årtionden går inte att göra på ett år eller ens en mandatperiod. De förslag på reformer som arbetsgruppen presenterar pekar ut en tydlig riktning men än viktigare är att fler lyfter blicken och frågar sig vilket samhälle de vill ha.
Ska även barn som växer upp i fattiga hem kunna klara skolan? Ska människor kunna bli sjuka eller arbetslösa utan att det innebär privatekonomisk katastrof? Ska löntagare som jobbat och slitit ett helt arbetsliv också kunna försörja sig på sin pension?
För oss socialdemokrater är svaret självklart ja. Att minska klyftorna mellan människor är dessutom grundläggande för att kunna lösa i stort sett alla andra problem vårt samhälle står inför, vare sig det handlar om kriminalitet, tillväxt, folkhälsa, integration eller klimatomställning.
Regeringen har sedan 2014 lagt fram många reformer som har stärkt välfärden, ökat tryggheten och fått fler i arbete. Det har bidragit till att motverka den ökande ojämlikheten, men arbetet måste trappas upp. Varken ojämlikheten eller andra samhällsproblem går att lösa med fler breda skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar utan genom att gemensamt bygga samhället starkare.
Socialdemokraternas arbetsgrupp för jämlikhet:
Magdalena Andersson (S), sammankallande i gruppen
Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö
Bodil Hansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Sundsvall
Fredrik Olovsson (S), tidigare riksdagsledamot
Philip Botström, ordförande SSU
Ola Pettersson, chefsekonom LO