Stig Malm var fackföreningsrörelsens Zlatan, skrev LOs tidigare chefsekonom Dan Andersson på Twitter häromdagen. Det kan ligga en del i det. Stig Malm var den briljante spjutspetsen som gärna ville bestämma själv. Och visst kunde han reta upp folk, även bland de egna. Som när LOs och förbundens ombudsmän fick höra att de var ”cementhäckar” som satt på sina expeditioner istället för att möta medlemmarna. Eller när han tyckte att Socialdemokraternas riksdagsledamöter ”sprang omkring som skållade råttor” i sin iver att göra som regeringen ville.
Men en sida av Stig Malm som alltför ofta glömts bort är den facklige förhandlaren och organisatören. Förhandlingsvanan hade han sedan han som 25-åring blev den yngste förhandlingsombudsmannen på Metall. Som LO-ordförande såg Stig Malm till att den solidariska lönepolitiken höll även när arbetsgivarna under 80-talet övergav de centrala förhandlingarna. Det var han som medlade mellan LOs två största förbund när dåvarande Metallordföranden Leif ”Blomman” Blomberg kallat Kommunal för en ”gökunge” som åt de andra ur boet genom sina lönekrav. Och det var han som, tillsammans med LOs avtalssekreterare Tore Andersson, fick gripa in när Gruvindustriarbetareförbundet höll på att spricka av konflikten mellan förbundsledningen och Gruvtolvan i Kiruna.
Stig Malm var också en skicklig politisk förhandlare som gjorde upp om ekonomi och arbetsmarknad med såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Det är ingen tvekan om att LO under hans tid som ordförande påverkade svensk politik på riktigt. En borgerlig ledarskribent i slutet av 80-talet menade till exempel att allt hade varit bättre ”om den socialdemokratiska regeringen inte behövt anpassa sig i så hög grad till vad Stig Malm tyckte”. Ett citat Stig Malm nöjt återger i sina memoarer.
Som ny LO-ordförande oroade han sig också för vad han såg som facklig byråkratisering. LO fick aldrig, menade han, enbart betraktas som administratör och förvaltare, ”det gäller att ta sig ut från expeditionerna. Hitta former som belönar agitation mer än administration”. Och agitera, det kunde han. I sitt förstamajtal 1989 gick han till storms mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningar för att kyla ner ekonomin: ” Vi lever i en tid då de gyllene bankpalatsens furstar kan ståta med de högsta vinsterna i världen […]. Det är inte LOs medlemmar som behöver kylas ner. Tvärtom. Regeringens hästkur kommer att ge LOs medlemmar frostskador”.
Stig Malm var ofta hård i sin kritik mot socialdemokratiska regeringar, och de citaten är det fortfarande många som förknippar honom med. Men när det gällde själva grunden i den facklig-politiska samverkan tvekade han aldrig. Han menade att så länge som LO och Socialdemokraterna delade målen så hade man råd att ibland gräla om medlen.
Om det är något som sammanfattar Stig Malms gärning på den post han själv kallade ”det finaste jobb en arbetargrabb kan få” så är det följande, ur ett tal han höll till den socialdemokratiska riksdagsgruppen 1985:
”Själv är jag fundamentalist när det gäller målen för vår politik. Men när det gäller medlen är jag beredd att ompröva det mesta. Och det är det enda möjliga synsättet om man vill vara med och påverka utvecklingen”
Mats Erikson, Stig Malms pressekreterare åren 1991-1993
Fakta
Stig Malm var LOs ordförande mellan åren 1983-1993. Han föddes 1942 i Sundbyberg och avled i mars 2021. Han kom från Metallindustriarbetareförbundet och var från början instrumentmakare.
Fotografer uppifrån och ned:
Jack Mikrut
Lars Epstein
Tommy Pedersen
Bilderna köpta av TT.