Storkonflikt
Det här året utbröt också storkonflikten, en av de största arbetsmarknadskonflikterna i Sveriges historia sedan storstrejken 1909 och metallarbetarstrejken 1945. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till. Arbetsgivarna svarade på strejken med en lockout, och den 1 maj tog samtliga fackförbund inom LO ut över 100 000 personer i strejk. Punktstrejkerna utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till och med den 12 maj då SAF gav med sig och gick med på LOs krav om höjda löner. Samhällsföljderna av konflikten blev omfattande, exempelvis i Stockholm fanns inga allmänna kommunikationer och flygtrafiken upphörde.
1981 var temat "Sverige ur krisen". I Uddevalla samlades 3 000 demonstranter i snöblandat regnväder för gemensam marsch mellan Kungstorget och Folkets Park. Årets tåg var påfallande ungdomligt och parollerna var: "Offentliga sektorn kommer med posten. Upp till Kamp för den gemensamma sektorn. Vi kräver löntagarfonder. Slå vakt om trygghetslagarna." Lokala talare var Ingemar Samuelsson, SSU och Gösta Svensson, LO, som gjorde ett uttalande med krav på nyval och fick mötet med sig. "Den svenska välfärden håller på att urholkas. Samtidigt är den borgerliga trepartiregeringen djupt splittrad i skattefrågan, sade Gösta Svensson."
1982 var första gången som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i norden demonstrerade under den gemensamma parollen "Fred och arbete", vilket skedde i den röda rosens tecken. I Västerås utmärktes tåget av en skog av plakat. Några av budskapen var: "Bygg för framtiden. Arbete åt alla", "Fälldin ut, Palme åter", "Sverige behöver en socialdemokratisk regering", "Ja till löntagarfonder". 1982 blev det också socialdemokratisk seger och Palme bildade regering.
1985 beräknades cirka 40 000 personer ha kommit till Norra Bantorget för att delta i demonstrationen och lyssna på statsminister Olof Palme. I sitt tal framhöll Palme att ingen grupp kunde dra sig undan ansvaret för samhällsekonomin. Över hela landet präglades första maj av hårda angrepp på Moderaterna.
1986 var de dominerande parollerna i tåget fred, frihet och arbete. På Gotland höll statsminister Ingvar Carlsson, för första gången som partiordförande, tal i Visby och Hemse. Bland annat kritiserade han Sovjetunionens bristande information om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. I Stockholm manade LOs ordförande Stig Malm till fortsatt kamp mot inflationen och Vpk-ordföranden Lars Werner talade inför 20 000 åhörare och anmodade regeringen att stänga Barsebäck och omedelbart utarbeta en plan för att avveckla kärnkraften.
1989 firades hundraårsjubileum av första maj. Det märktes bland annat i Uddevalla där hundraårsfirande socialdemokrater tågade med "nygamla" banderoller och plakat där det stod:
8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars hvila (1899). Aldrig mera krig (1924). För Trygghet fred och rätt (1938). Lagstadgad tjänstepension (1958). Alla som bar banderollerna var klädda i tidstypiska kläder.
1990 var det glesare än på länge mellan demonstranterna i Malmö, i tåget syntes bland annat banderollerna "Arbete och välfärd" och "Bygg Öresundsbron". Statsminister Ingvar Carlsson konstaterade i sitt tal att de dåliga opinionssiffrorna för Socialdemokraterna hade nått bottennoteringen 32,5 procent hos Sifo den 29 april. Årets tema var: "Alla - inte bara några", och parollerna var: "Ansvar för arbete och välfärd, Alla folks frihet – Hela världens fred, God miljö – Allas ansvar."
1992 kritiserade LO-ordförande Stig Malm den borgerliga regeringens politik på Norra Bantorget inför 40 000 demonstrationsdeltagare. Bland annat förslaget om införande av karensdagar i sjukförsäkringen och menade att det riskerade leda till en lönerörelse med höga krav under 1993. Rapporter från flera platser vittnade om betydligt fler deltagare än föregående år, då kyla och regn höll folk inne.
1995 fick statsminister Ingvar Carlsson, under sitt förstamajtal i Lund och Halmstad, försvara kritiken mot samarbetet med Centerpartiet. Han menade att samarbetet tillkommit för att skapa politisk stabilitet, och att det var två folkrörelsepartier som med framgång samarbetat förut och trodde på möjligheterna att skapa rättvisa och trygghet. I Stockholm lyssnade, enlig arrangörerna, 28 000 åhörare till LO-ordföranden Bertil Jonssons maning till politisk och facklig samverkan inom arbetarrörelsen. Han var bland annat kritisk till regeringens förslag om sänkningen av A-kassan för de arbetslösa.
1998 års förstamajdemonstrationer präglades av oroligheter och kravaller mellan vänster- och högerextremister. Polisen tvingades gripa sammanlagt flera hundra personer över hela landet. Malmös centrala delar förvandlades till ett slagfält när maskerade anarkister bombarderade ett stort uppbåd kravallpoliser med flaskor och gatstenar, 120 personer greps. Ett 30-tal personer togs om hand på Östermalmstorg i Stockholm under ett olagligt möte arrangerat av Ny Demokrati och det ännu mer högerextrema Konservativa partiet.
1999 gjorde Socialdemokraterna ett försök att sprida ett optimistiskt budskap till allt färre demonstrationsdeltagare: "Krisen i den svenska ekonomin är över, nu är skördetiden kommen." I Södertälje tågade statsminister Göran Persson i täten hand i hand med hustrun Annika. Från talarstolen aviserade han en möjlig skattereform till årsskiftet.
Text: Suzanne Vikström
Källor:
"Demonstrerandets normalisering" Magnus Wennerhag, Göteborgs universitet
"Då stod Sverige still: 700 000 indragna i jättekonflikt". Horisont (årsbok) (Malmö: Bertmarks förlag) 1980: sid. 120-129. 1971.
Socialdemokraterna i Uddevalla, 1 maj 1981-1997
VLT, Västmanlands Läns Tidning
Aktuellt-böckerna 1985-1999 - K.G Bertmarks förlag AB, Malmö)